En milstolpe i mitt liv har passerats
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2001-12-18
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
J
ag har passerat en milstolpe i livet. Det skedde en lördag för inte så länge sedan. Det var inte speciellt kul.
En milstolpe i mitt
liv har passerats
Jag gick in i kvartersbutiken runt hörnet för att köpa ett förköpshäfte till SL-trafiken. Det var första gången någonsin som jag köpte ett sådant. I över tjugo år har jag hållit mig med månads- eller tertialkort men en dag fann jag att det inte längre lönade sig.
Ynglingen i kassan räckte mig ett kort och begärde sjuttio kronor.
- Sjuttio kronor frågade jag misstroget. Det var billigt!
- Jaha, genmälde ynglingen.
En stund senare klev jag på bussen och chauffören, absolut ingen yngling, stämplade.
- Splitternytt kort, sade han vänligt.
- Visst, splitternytt, svarade jag.
En stund senare tittade jag närmare på kortet. Det var för pensionärer!
Utan att blinka hade grabben i kvartersbutiken sålt ett pensionärskort till mig! Han ansåg det inte ens nödvändigt att fråga om det var ett sådant jag skulle ha. Han utgick ifrån det! Han ändrade sig inte ens när jag påpekade att priset var billigt.
Och jag som har nästan tio år kvar tills jag fyller folkpension!
Inte nog med detta! Inte heller busschauffören tyckte att det var konstigt att jag sträckte fram ett pensionärskort, något som syns med all önskvärd tydlighet av den röda randen som löper längs kortets kant.
Nitton-tjugoåriga ynglingar kan ju missta sig grovt på äldre människors ålder, det hade jag kunnat trösta mig med. De tycker att alla över trettio ser ut som pensionärer. Men busschauffören som säkert var i femtioårsåldern! Han borde ju ändå ha förstått att något var fel. Men han reagerade bara på att kortet var nytt! Tillintetgjord klev jag av bussen vid Skanstull.
Efter att håglöst ha handlat det jag skulle var det dags att åka tillbaka. Nu stod jag plötsligt inför ett dilemma som nära nog förorsakade existentiell ångest.
Kortets stämpel var fortfarande i kraft. Det var bara att visa upp pensionärsbiljetten för ytterligare en chaufför. Då inställde sig givetvis frågan: Hur skulle han eller hon reagera? Hur ville jag att han eller hon skulle reagera?
Ville jag att chauffören skulle nicka vänligt OK när jag räckte fram det rödkantade förköpshäftet, därmed bekräftande att jag utan problem passerade som pensionär? Jag hade givetvis tyckt att det hade varit förskräckligt. Fast alternativet var inte så roligt det heller.
Tänk om chauffören tittade upp ordentligt och frågade efter legitimation? Omedelbart skulle jag ju bli misstänkt för att ha försökt lura SL när jag hade talat om att jag inte var pensionär. Vem skulle tro mig om jag sade att detta var mitt livs första förköpshäfte och att jag inte hade fattat att det var för pensionärer?
- Tror du verkligen att det för vanligt folk kostar bara tre och femtio per kupong att åka buss i Stockholm, hade ju chauffören omedelbart utbrustit.
Jag kunde naturligtvis ha räddats av mitt finlandssvenska idiom om jag iskallt hade påstått att jag är på släktbesök från Helsingfors och inte har en aning om vad det kostar att kliva på bussen med mosters rabatthäfte.
Problemet var bara att jag inte sällan är väl igenkänd på stan, i varje fall regelmässigt då jag inte vill bli igenkänd, som exempelvis måndag morgon klockan tio på Systemet.
Dilemmat var med andra ord stort för att inte säga oöverstigligt.
Ängsligt började jag smyga ut efter Götgatans skyltfönster för att kolla min spegelbild. Hur såg jag ut egentligen? Var det faktiskt så illa att jag tog en minimal för att inte säga obefintlig risk om jag även på hemvägen gav mig ut för att vara pensionär? Eller var det så väl att risken var stor?
Spegelbilder i skyltfönster är ju ofta dubbelexponerade så jag fick inget särskilt tydligt besked. Jag kunde bestämma mig för vad jag ville tro.
Slutligen styrde jag med beslutsamma steg kosan mot Pressbyråkiosken i hörnet av Ringvägen och Götgatan. Där hostade jag upp 110 kronor och fick en helprisbiljett. På den åkte jag hem.
Pensionärsbiljetten ligger gömd i en min sekretär. Jag stryker förbi den ibland. Med tom blick.