Varför denna förfärliga oförsonlighet, Nuder?
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2004-04-20
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
I förrgår kom tv-programmet Agenda, mest av en slump får man förmoda, att presentera en intressant personkonstellation i två på varandra följande inslag.
Det rörde sig om två män, den ene ung, den andre gammal.
Den yngre mannen är född 1963 i Sverige, dock av estniskt ursprung, sonson till en man som upplevde såväl Estlands korta självständighet och nazisternas intåg som Sovjetunionens skoningslösa maktövertagande. Han flydde till Sverige vid andra världskrigets slut.
Den äldre mannen föddes 1930 i Weimarrepublikens Tyskland som son till en nazistisk politruk på uppåtgående. Han utbildade sig till präst men arbetade största delen av sitt liv före pensioneringen som lärare.
Den yngste av männen heter Pär Nuder. Han är samordningsminister, socialdemokratisk påläggskalv sedan snart tjugo år tillbaka då han började som assistent åt dåvarande justitieministern Sten Wickbom.
Den gamle mannen heter Martin Adolf Bormann. Hans far Martin Bormann d.ä. kallades Hitlers sekreterare och var en av Tredje Rikets mest fruktade män. Han lär ha dött för egen hand precis vid Rikets kollaps i april-maj 1945 men hans lik identifierades aldrig med säkerhet och långt in på sextiotalet florerade rykten om att mästerintrigören vid Hitlers hov levde någonstans i Sydamerika.
Führern själv var sonen Bormanns gudfar.
De två männen i Agendas två inslag har utomordentligt olika utstrålning. Det beror kanske i grunden på åldersskillnaden. Svensken, med rötter i förtryckets Baltikum, exekverar sin relativa ungdoms hela karriärhunger och arrogans. Tysken, Hitlers gudson, äger ålderdomens mjuka saktmod.
Jag känner inte Pär Nuder personligen. Om jag har hållit mig med någon halvmedveten förhandsuppfattning om denne man som anses kämpa om partiledarposten efter Göran Persson, så har den varit vagt positiv eftersom Sten Wickbom talade väl om sin då drygt tjugoårige hjälpreda.
Därför baxnar jag över att jag reagerar med så stark motvilja när jag ser denne samordningsminister i aktion i ett debattprogram som i vanliga fall har den sakliga dialogen som samtalsform. Nuder är stirrig och aggressiv i rutan försedd med ett stenansikte som har lika långt till leende som en staty av Stalin. Hans tonfall är endera ilsket eller också kränkt och hans motdebattör, moderaternas vänligt hundögde Fredrik Reinfeldt ser helt handfallen ut.
De pratar om skatter men eftersom jag mest får lust att ta betäckning någonstans undan Nuders dåliga humör lyckas jag aldrig få klarhet i substansen.
Varför denna förfärliga oförsonlighet undrar jag förbluffat.
Kontrasten mot mannen som vägrat byta sitt skuldtyngda namn, Martin Bormann, till något annat för att han ändå aldrig kan undkomma sitt öde att vara son till sin far, är svindlande när Lars Adaktusson intervjuar med anledning av Bormanns kommande Sverige-besök.
Här talade en man som inte bär någon personlig skuld till Tredje Rikets och sin fars illgärningar men som använt ett liv till att begrunda det arv han ändå bär på, skyldigheten att tillstå vad som har hänt och att söka någon formel för försoning. Han talar stilla med tysta frågetecken trevande i meningarna.
En något svindlande tanke slår mig när de båda Agendainslagen tonat bort i kvällen. Ser förföljelsens och förtryckets draksådd ut på det viset att offrens barn och barnbarn fortplantar vredens druvor på ett helt annat sätt än ättlingarna till de skyldiga?
Nå, i ärlighetens namn ska man väl inte dra några filosofiska växlar alls på en Pär Nuder och hans trista uppenbarelse i tv. Och Martin Bormann den yngre är en mycket ovanlig man.
Men ofrånkomligt är att det länge rådde en ganska hård och förorättad politisk kultur i de baltiska exilerna litet varstans i västvärlden, inte minst i Sverige. Medan framför allt de tyska nazisternas barn och barnbarn har gjort ett beundransvärt arbete för att komma till rätta med hatet de fick i arv.
Och ser man på Israels framfart är det lätt att konstatera att lidande inte nödvändigtvis föder medlidande. Och varför skulle det göra det förresten?