Att slå sönder saker är ett sätt att söndra
En solig aprileftermiddag på besök i min hemstad Helsingfors beslöt jag mig för att förlägga taxpromenaden till barndomskvarteren nära Salutorget i södra hamnen där Sverigebåtarna lägger till.
På vägen dit skulle jag passera ett annat torg, en av Europas vackraste stadsmiljöer, nämligen Senatstorget. Omgärdat av sina förvaltningsbyggnader i empire breder det ut sig i harmoniska proportioner för besökarens blick medan ljuset svävar sällsamt vitt över vyerna. Det är den molnblänkande Domkyrkan på platån högt ovanför som lyser med sitt skimmer lånat från himlen.
Jag har alltid älskat det där torget på vilket jag som liten stod med min hand i pappas medan vi tog emot det nya året till kyrkklockors dån och tonerna av psalmen "Gud är oss en väldig borg". Minnena störtade sig förstås emot mig när jag med taxarna skuttande i sina flexikoppel skulle till att snedda över det.
Efter några steg upptäckte jag till min bestörtning att man inte kunde gå med hundar över torget. Det var nämligen täckt av ett tjockt lager glassplitter från sönderslagna öl- och vinflaskor. Ingen hade brytt sig om att städa efter någon rockkonsert eller om det var en snowboarduppvisning på konstgjord pist. Splittret måste ha legat där gott och väl ett dygn.
Det var nästan omöjligt att hitta ens en omväg till stenarna där barn jag lekt. Det låg glasskärvor överallt. Till sist var det spårvagn som gällde.
Till att börja med var jag rasande över att Helsingfors, syntes det mig, nu i likhet med Stockholm hade upphört att städa sina gator. Av besparingsskäl. Skattesänkningar är ju så mycket viktigare än kollektiv trivsel. Även i Finland.
Sedan kunde jag inte låta bli att fundera över själva splittret. Varför i herrans namn måste ungdomarna slå sönder alla flaskorna de dricker ur?
Nog sjutton halsade vi öl på valborgsmässoafton när vi var unga (det var enda dagen det var tillåtet att dricka alkohol utomhus) men inte kastade vi flaskorna med dunder och brak i backen efteråt.
Varför innebär det något slags extra kick för ungdomar i dag att krossa glas och förstöra vårt gemensamma utrymme? Just anblicken av Senatstorget, Helsingfors stolthet omöjligt att beträda för allt livsfarlig skräp, fick ofoget att framstå som så utmanande destruktivt:
Vi vill slå sönder! När vi är många och ingen kan stoppa oss, då gör vi vad vi vill!
Och vad vill vi då? Jo, vi vill
slå sönder!
Det är detta budskap de glastäckta gatstenarna tycktes ropa, i mina öron i varje fall.
I förra veckan var det skolavslutning i de flesta av Stockholms skolor. Och, föga överraskande: rester av sönderslagna flaskor överallt samt drivor av annat avfall. Visserligen såg jag inga hav av glassplitter som i Helsingfors men de vanliga taxpromenaderna visade sig besvärliga för allt vasst som hotade de fyrbentas tassar och skräpet låg kvar i dagar även i Stockholm.
Tillåter mig att fantisera litet kring själva handlingen - att slå sönder och ogenerat sprida otrevnadsskapande skit omkring sig. Handlar det inte någonstans om att övermodigt få ge utlopp för känslan "jag bryr mig inte om andra", "jag tar inget ansvar för något utanför mig själv"? Handlar det inte på ett symboliskt plan om att riva och sprätta i den väv som fungerande samhällen vävs av: respekten för det "vi" som alla "jag" är en del av.
Nå, ogillar man dramatisering eller försök till opåkallat djupsinne kan man säga att ungdomar i dag beter sig som pubertetsungdom alltid har gjort. Problemet är endast att den pubertala fasen sträcker sig längre upp i åren nuförtiden och det i sin tur beror på att de ungas skoltid är så lång och deras integration i samhället fördröjd.
Så enkelt är det kanske. Men jag frågar mig ändå om skräpet i våra offentliga rum, rummen vi i Norden var stolta över en gång för vi höll dem så snygga, är ett slags skörd vi får av frön vi sått i decennier nu:
Ständigt, ständigt upprepas det att vi har så dålig råd numera. Dålig råd med allt som konsumeras kollektivt och skänker ett samhälle dess essens av trivsel, trygghet och värdighet. Vi har så dålig råd att när stadens papperskorgar blir överfulla så tar vi bort dem i stället för att tömma dem.
I en sådan samhällsatmosfär är det naturligt att fira högtidsstunder i det gröna till klirret från flaskor som splittras i kaskader av övermodig nonchalans.