Jag förstår inte att han lämnades helt obevakad
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2003-11-08
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
Kan man begära att specialutbildad personal på landets psykiatriska kliniker ska kunna föreställa sig att en svårt sjuk patient som hör röster och har tvångstankar om att göra sig själv och andra illa kan "falla igenom" och plötsligt bli livsfarlig för sig själv och andra?
Ja, anser väl de flesta som har följt den förfärliga tragedin i Arvika där vansinnesdådet från den 11 september i går fick sitt efterspel i tingsrätten.
Förbluffad lyssnar rättssalen till hur den 24-årige Johan (som i verkligheten heter något annat) bluffade sig till oövervakad promenad bara genom att till sin behandlande läkare säga att han mådde bättre nu. Varpå han obehindrat kunde bryta mot den enda restriktion han faktiskt var underkastad - att inte lämna sjukhusområdet - samt gå ut och köpa en morakniv och därefter i total psykos hugga ihjäl femåriga Sabina.
Nog borde en omsorgsfull läkare ändå har varit på sin vakt. Så pass nyligen hade Johan tagits in på låst avdelning för att han hade huvudet fullt av röster som satte åt honom på olika sätt med sina fruktansvärda befallningar.
Personligen är jag emellertid beredd att en smula diskutera mitt ja.
Jag är fullt medveten om att en enskild patients psykosgenombrott inte alltid är möjligt att förutse och Johan hade faktiskt aldrig varit våldsam utanför sjukhuset, han hade frivilligt sökt vård och han hade varit samarbetsvillig. Det fanns indikationer på att han inte behövde de allra stramaste tyglarna.
Däremot finns inget försvar för att sjukhusområdet var så totalt obevakat att Johan i praktiken släpptes ut i total frihet. För även om läkare och sjuksköterskor inte kunde förutsättas gissa sig till vad Johan tänkte göra så bör de ha vetat att paranoid schizofreni kan tippa över i akut, farlig förvirring och att Johan definitivt pendlade ut och in i riskzonen.
Efter vad som framkom i rätten i går kan jag inte låta bli att grubbla över fallet Johan och den vård han hade fått fram till tragedin.
I går i rätten upplevde vi en mycket sjuk människa. En människa som robotaktigt kommunicerade med en från känslor och inre reaktioner lösgjord spillra av sin personlighet. Johan talade om sig själv och använde ordet jag men rösten saknade närvaro, all kontakt med ett kännande och reflekterande medvetande. Johan hade inget minspel och inga tonfall.
Någonstans inunder detta robotjag finns uppenbarligen ett kaotiskt och alldeles osammanhängande annat jag som, om jag har förstått mina psykiatriska auktoriteter rätt, står vidöppet för starka förnimmelser av skräck, utsatthet, förtvivlan och desperation. Detta jag är som ett trasigt kalejdoskop där skärvor av yttre och inre erfarenhet tumlar runt varandra utan konsistent tolkande ordning för att till sist vara så hopgyttrade att yttre och inre verklighet inte går att skilja från varandra.
Egen ångest blir till demoner som förföljer, viskar, manar ofta aktiverade av något yttre skeende, som i fallet Johan exempelvis mordet på Anna Lindh samt händelserna den 11 september för två år sedan. Våldet i gemen samt uttryckligen mordet på en oskyldig människa födde, föreställer jag mig hos honom, en tvingande impuls att mörda någon oskyldig som rit där man tar livet av det oskyldiga barn inom en som dukat under för något obarmhärtigt som aldrig har gått att leva med.
Johan sa både i polisförhör och i rätten i går att han absolut ville mörda en liten flicka för flickor är allra mest oskyldiga. Jag associerar till den impuls inom oss människor som kan få oss att för en tiondels sekund vilja strypa en liten hjälplös hundvalp - för den är så hjärtskärande klarögd och söt. Det är det hjärtskärande i oss själva som vi inte står ut med.
Vi dödar inte hundvalpen för vi kontrollerar våra irrationella impulser med hjälp av vårt personligt och socialt integrerade jag. I ett ointegrerat jag härjar impulsen fritt, omvandlad till vanföreställningar om yttre tvång som den ofta är.
Vad jag undrade på hemväg från tingsrätten i Arvika i går var om det har blivit helt omodernt inom psykiatrin i dag att försöka tränga in i en schizofren persons psyke för att försöka få syn på någon begriplig kod i allt kaoset. Litar man numera uteslutande till mediciner i tron att schizofreni i huvudsak är en kemisk störning i hjärnan?
Johan förefaller inte att ha fått någon annan vård än mediciner - om han inte helt missledde rätten. Mediciner och lite halvhjärtad förvaring.
Det är billigt och bekvämt förstås.