I söndags tappade jag lusten att se på hockey
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2003-04-22
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
Min kolumnistkollega Kerstin Weigl noterade det redan vid fotbolls-VM i somras och jag har fortsatt att grubbla över det.
Senast i förrgår när Marcus Allbäck intervjuades i tv lade jag pannan i djupa veck: Varför talar fotbollsspelare om sig själva som "man" när de kommenterar sitt spel? Och inte bara fotbollsspelare förresten, även andra idrottsmän hörs ofta undvika ordet jag och lyssnar man till språket i ungdomskulturen mer generellt hör man att "jag" ofta byts ut mot "man":
"Ma ba gick där på gatan åsså pang small det..." Typ.
Låt oss emellertid hålla oss till fotbollsspelarna. De säger konsekvent "man" när de redogör för egna insatser och upplevelser. Jag undrar varför?
Möjligen är detta "man" något de har snappat upp från engelskspråkig jargong i vilken ett "I" ofta byts ut mot ett "you". Även om detta vore den omedelbara förklaringen så kvarstår den intressanta omständigheten att fotbollsspelarna har avskaffat sina personliga jag och liksom höjt upp sig i en annan potens: genom att bli "man" har de förvandlats till representanter för något allmängiltigt eller gjort sig till levande exempel på någon norm.
Det är ju så ordet "man" normalt används: Man gör si eller så eller också bara gör man inte si eller så. Ordet "man" talar om att detta handlingssätt eller förbjudna handlingssätt gäller alla.
Pronominet "man" används också för att beteckna människan som varelse, närmare bestämt hennes psyke i generella termer: Hur kommer man någonsin över en tragedi som denna, kan någon fråga. Det kanske man aldrig gör, kan bli svaret.
Fotbollsspelarnas "man" förefaller alltså att inbegripa båda dessa aspekter på det opersonliga pronominet.
Dels talar de helt enkelt om hur man gör i ett givet läge - när man slår en slug hörna mot Allbäck i position framför mål exempelvis, dels talar de om hur man känner sig som varelsen fotbollsspelare när man har missat en straff eller lyckats med en osannolik bicycleta.
Fotboll är ju en raffinerad lagsport uppbyggd kring strategier som vilar på enskilda spelares noga uttänkta funktioner. Vem som får vilken funktion beror i stor utsträckning på vem som kan vad. De individuella kapaciteterna har enorm betydelse för ett fotbollslags framgång men onekligen i allt väsentligt som en del av lagmaskineriet.
Enskilda fotbollsspelares mognad brukar mätas i deras förmåga att förstå och underordna sig lagmaskineriet utan att förlora i personlig initiativkraft.
Mot den bakgrunden är förvandlingen av "jag" till "man" när den enskilde fotbollsspelaren uttalar sig kanske inte så svår att förstå.
Dels misstänker jag att det personliga pronominet "jag" får en uttalad eller outtalad förbjudet-stämpel på sig under en ung mans utveckling till storspelare i ett storspelande lag. "Man" blir ett slags eufemism, en tillåten omskrivning av ordet jag, som framhäver att ens insatser är funktionella, något som tillhör laget, inte något som är kopplat till ens person och ens ego. I verkligheten spelar egot en stor roll för många stora fotbollsspelare men faktiskt inte för alla.
Dels blir förmodligen fotbollen en exklusiv värld för sig där de enskilda spelarna faktiskt uttalar sig som exponenter för ett kollektiv med egna erfarenheter och specifika beteendenormer. Man gör och känner på ett specifikt sätt som fotbollsspelare och i den egenskapen uttalar man sig.
Ett fysiskt och psykiskt krävande lagspel som fotboll med dess utpräglade lagmoral är socialt och personligt fostrande på många sätt. Många av de förnämsta fotbollsspelarna genom tiderna har ofta också varit gentlemän med individuell ansvarskänsla inför spelets regler och kamraters väl och ve.
Men det finns i dessa täta lagsporter en risk för att "man" blir "man" så till den milda grad att "jag" och känslan för vad "jag" kan tillåta mig försvinner helt.
När en svensk hockeyspelare tacklar en finsk medvetslös och kvitterar det hela med att nonchalant säga "Vadå, hockey är hockey" - då har det hänt något obehagligt med det personliga subjektet, sinnet för att "jag" är ansvarig.
Det såg vi i söndags när Sverige förlorade mot Finland och jag tappade lusten att se hockey-VM.