Dagens idrottsmän verkar gå på adrenalin
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2004-03-30
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
Jag minns min ungdoms friidrottstävlingar på Olympiastadion i Helsingfors. Jag var en hängiven åskådare. Inte minst när Finland mötte Sverige i dramatiska landskamper som fick sin glöd av lika delar nationell rivalitet och nationellt broderskap, inklusive lillebrors- och storebrorskomplex.
Jag minns tystnaden i stadions södra kurva när Eeles Landström och Ragge Lundberg tog mått på varandra i stavhoppsgropen. Ragge hade en bronsmedalj från OS i Helsingfors 1952 i sitt troféskåp. Landström - sedermera finländsk riksdagsman - hade sina största framgångar något senare. Men ett tag på femtiotalet var de jämspelta.
Lika bedövande knäpptyst var det när de omöjliga svenska höjdhopparna koncentrerade sig på att mosa sina finländska konkurrenter. Benke Nilsson, som visst var först i Norden med dykstilen, och den långe Stickan Pettersson, som såg ut som om han klev över två meter var överlägsna - finnarna, som fortfarande hoppade innerfot eller sax, hade inte en chans.
I gengäld hade Finland ett sjujäkla ess i längdhoppsgropen. Jorma Valkama, landslagets linluggige kapten, som innehade ett för sin tid fantastiskt finskt och nordiskt rekord 7,77 meter. Även han krävde att hans överentusiastiska landsmän på Olympiastadions läktare skulle hålla andan när han samlade sig till ansats och hopp.
Så var det på den tiden. Toppidrottsmännen ville försjunka i sig själva när de förberedde sig på att prestera sitt yttersta. De sökte kontakt med kraftkällor inuti sig, med personliga energier och förmågor som frigjordes när de suggererade sig till att de var ensamma med Gud eller den bara himmelen. Deras ultimata insats föddes ur ljudlösheten.
Så är det inte nu längre. I dag ska det till ett oherrans oväsen innan friidrottsarenornas män och kvinnor känner sig redo att ge järnet, inte minst i de förut så lättstörda hoppgrenarna.
Hopparna eldar själva publiken till bifall och susar iväg mot plankan eller avstampet ackompanjerade av rytmiska applåder. När de har tävlat färdigt tackar de ofta artigt publiken för det stöd de har fått.
Jag har förstås inte kunnat låta bli att reflektera över denna väldiga förändring i laddningsmekanismerna hos toppresterande idrottsmän. Om dessa förut föreföll att gå på något slags inre destillat av vilja och vision så förefaller dagens idrottsmän att gå på adrenalin.
När publiken har piskat upp idrottsstjärnornas adrenalin till max - då smäller det och en Christian Olsson landar på drygt sjutton och en halv meter i trestegsgropen. Den individuella idrottsprestationen kräver inte bara massans jubel för att bli riktigt bra - något som den faktiskt alltid har efterfrågat. Den kräver hets.
På det hela taget lever vi i en förhållandevis adrenalinstinn kultur för närvarande. Kaxighet och aggressivitet premieras inte minst när idrott och underhållning går samman.
Tanken trängde sig på när jag såg det nya underhållningsprogrammet "Megadrom" i tv. Deltagarnas allmänna stöddighet föreföll att vara en av poängerna med programmet, som alltså samlade idrottsstjärnor från förr och nu.
Själva programuppläggningen var rolig och jag tittade med nöje. Men hjälp så man, bland mycket annat, tävlade i att framhäva sin egen förträfflighet och segertippa sig själv. Medtävlarna var inte att räkna med.
För sisådär tjugofem år sedan låg attitydpendeln extremt åt ett annat håll. Idrottstävlingar bland barnen i lågstadiet kunde haverera därför att det var inte tillrådligt att någon fick vinna och ännu mindre att någon förlorade.
I dag har pendeln slagit över i extremläge åt andra hållet. Nu bröstar man sig, tar ut segern i förskott, uttalar sig provokativt om motståndarna som också får veta att de är dåliga när de förlorar.
Visst fattar jag att det skojades i tv i lördags. Men jag vet inte om jag tycker att skojet är roligt, om jag riktigt trivs i adrenalinkulturen.
Jag har sett alltför mycket av det ymniga adrenalinflödets konsekvenser i Sveriges rättssalar där lättprovocerade unga män har dömts för våldsdåd.I dag ska det till ett oherrans
oväsen innan friidrottsarenornas män och kvinnor känner sig redo att ge järnet.