Allsvenskans fem största sensationer

Patrik Brenning

Köping bättre är Real, försvarsdiktaturens fall och rivalernas kärleksserenad

Sportbladets Patrik Sjögren listar allsvenskan efter varje omgång.

Efter 24 omgångar är det dags att börja reflektera och bearbeta istället för att bara förtränga.

Här är chockerna jag fortfarande inte kommit över.

Köping är bättre än Real Madrid

Den 31 januari slog bomben ner i Allsvenskan. Sveriges egen ”Pep” hade dragit i några trådar och över en natt gjort Halmstad till en toppaspirant i allsvenskan. Vad ska man annars ha för förväntningar när lilla HBK värvar en trio från Real Madrid som beskrivs så här av ”Pep”:

– De tre tillhör Spaniens bästa spelare i sin ålder så det här är en väldigt god möjlighet för Halmstads Bollklubb. Men de är inte bara bra och talangfulla spelare. De har också visat vad de går för genom att ha vunnit titlar nere i Spanien, sade HBK-tränaren.

Nu har ”Pep” åkt hem tillsammans med Zamora, Raul och Javi. Den största chocken är ändå inte att HBK åker ur allsvenskan. Det är att Real har en trio på lönelistan i sitt ungdomslag som inte är nära att platsa i allsvenskan. Det kan bevisligen finnas större talanger i Köping och Värnamo än i en av världens bästa klubbar.

Försvarsdiktaturen "Tjongavallens" fall

Efter två omgångar var jag, om inte i chock, så duktigt förvånad. Försvarsdiktatorn Tom Prahls Trelleborg hade då släppt in åtta mål på två matcher. Tack och lov för alla tvivlande, tidigare övertygade, anhängare till regimen så lovade diktatorns högra hand, truppledaren Alf Westerberg, att ta i med hårdhandskarna.

– Fortsätter det så här så begriper alla var det slutar. Vi måste ligga på max ett mål insläppt i snitt per match. Det är hemska siffror hittills, sade Westerberg.

Och som det vände. TFF har förändrat 4 insläppta per match till 2,9, är med det sämst i serien och på väg mot kval. Detta trots att laget rent offensivt är sjätte bäst i hela allsvenskan.

Nu riskerar diktatorn snart att mötas av protesterande folkhorder med skyltar om ”de gamla goda tiderna på Tjongavallen”.

Allsvenskans i särklass mest ofarliga anfallare

Det är kanske dags att krypa till korset, bikta mig och be om ursäkt. Så här skrev jag om Gefles Mikael Dahlberg den 17 maj:

”Du är anfallare, har ett bra rykte och värvas till Gefle som en profilstark förstärkning. Sedan sliter du kopiöst, springer sönder dina lungor och krigar tills dina fötter domnar i 70 matcher. 70 matcher som du inte gör ett enda mål på.

Där står Mikael Dahlberg i dag. Allsvenskans i särklass mest ofarliga anfallare. Dahlbergs egen analys efter den 70:e mållösa matchen i rad, 0-0 hemma mot hans gamla klubb Djurgården: ”Vi fick inte till avsluten”. Det känns rätt träffande.”

Fyra dagar senare dunkade ”allsvenskans i särklass mest ofarliga anfallare” in två mål mot AIK. Nu är han sexa i hela skytteligan med nio fullträffar.

Fast jag vägrar be om ursäkt, jag bojkottar biktbåset och hugger ner korset igen. Jag går istället på linjen att det är jag som låg bakom Dahlbergs vändning, att det var jag som väckte björnen. Nu kräver jag provision på Dahlbergs målbonus. Om nu någon tänkte på att förhandla in en sådan...

Godtrogna Malmö 0-1 Cyniska Djurgården

AIK fick böter och en förlust. Malmö fick böter och en förlust. Djurgården fick omspel inför publik. Disciplinnämndens dom fick till och med den mest ärrade knallskottstillverkaren att trilla av stolen. Men den största överraskningen är ändå att Malmö, som kunnat följa hela processen inifrån, blev förvånade.

MFF gick till den muntliga förhandlingen med inställningen att de var ”schyssta” i fallet med HIF och att alla med ”sunt förnuft” förstod att Dif-publiken hade kastat knallskotten.

Djurgården gick dit med planen att överbevisa alla indicier och peka på att det inte fanns några bevis.

Efter domen förvånades Malmö att Disciplinnämnden bortsett från deras goda vilja och dömt efter just rena bevis. Detta en Disciplinnämnd som bara består av jurister och domare. Att MFF kunde bli förvånade är det som förvånar mig mest.

Rivalernas kärleksserenad

De sjunger nidramsor på läktarna, hetsar varandra på nätet, och buar ut varandras spelare. Sedan tittar de på varandra, samsas och fyller tillsammans luften med gemensamma ramsor om hur Svenska fotbollförbundet mördar fotbollen.

Vem har sagt att de värsta fiender inte kan samsas? Allt som krävdes var en ännu värre fiende (i fansens ögon). Jag hoppas fortfarande på fler konstruktiva idéer och demokratiska försök att påverka förbundet (som trots allt är en demokratisk organisation). Men i väntan på det förvånas och gläds jag ändå över att de värsta av fiender ändå gör gemensam sak i en fråga.