Lilla Nellie räddades – via stuprör

Kerstin Nilsson

Carolina, 23, klättrade två våningar – fick ut flickan från brinnande hus

LANDSKRONA. Nellie, 4, var instängd i den brinnande lägenheten.

Men Carolina Sandell, 23, tvekade inte:

Hon klättrade upp för stupröret – och räddade lilla Nellie genom fönstret, i sista stund.

– Jag älskar Carolina, säger Nellie och trycker nöjt kinden mot sin egen livs levande skyddsängel.

Fram till den 4 augusti i år var Carolina Sandell en alldeles vanlig ung tvåbarnsmamma i Landskrona.

Med jobb på hemtjänsten och hämtning och lämning på dagis.

Nu är hon plötsligt Nellies – och hela stadens – hjältinna.

En alldeles ovanligt handlingskraftig, modig – och vig – mamma, som prisas av grannarna och till och med har fått medalj och hyllats av polis, kommunledning och räddningstjänst i stadshuset.

Fast själv blir hon mest generad över uppmärksamheten, ovan att stå i centrum som hon är.

– Det är klart jag är stolt över vad jag gjorde. Jag är glad att jag gjorde något – och jag hoppas att jag kommer att göra det nästa gång också, säger Carolina.

Såg ingenting för röken

Hon bjuder på hallongrottor i sitt lilla kök på fjärde våningen, högst upp i huset på Lilla Strandgatan.

Från vardagsrummet har hon en fantastisk utsikt över hamnen och havet. Här, från köket, ser hon ut över den lummiga innergården med lekplats och utemöbler.

Morgonen, torsdagen den 4 augusti låg barnen, flickorna, Ellen, 5, och Vilja, 2, fortfarande och sov i sitt rum.

– Egentligen var det konstigt att jag gick upp så tidigt. Jag brukar inte gå upp förrän barnen kommer in och hoppar på mig. Dessutom hade jag semester, säger Carolina.

Hon tittade ut genom fönstret och såg tjock, svartgrå rök bolma ur skorstenen och takfönstren på huset mitt emot.

Och strax efteråt: en skrikande mamma komma utspringande med sitt lilla barn på gården.

Mamman, det var Jessica Lejonquist, som just hade flyttat in med sin sambo Dennis Willy-Andersen och deras två barn, Nellie, 4, och Nilo, 3, på andra våningen i huset mitt emot. En stund tidigare hade Jessica väckts av att lille Nilo kommit in i sovrummet och krupit upp i hennes säng. Vad han inte säger, inte förrän efteråt, är att det brinner i hans täcke.

Det är där branden startar, i hans rum, i eluttaget eller i sänglampan. Uppkrupen i mammas säng säger Nilo i stället att han vill ha ett glas vatten, för att det ”luktar så äckligt i hallen”.

När Jessica öppnar ögonen ser hon – ingenting.

– Jag trodde först att jag hade något kladd i ögonen, men när jag tittade mot fönstret var det helt klart där.

Då förstår hon: det är rök. Hela rummet är rökfyllt.

Hon grabbar tag i Nilo och springer ut i trappan. Fyra, fem gånger försöker hon springa in igen för att hämta Nellie, som ligger och sover i sitt rum, längst bort.

Men det går inte – i hallen brinner det redan för fullt.

Uppe hos sig sliter Carolina åt sig ett par jeans och en t-shirt och rusar, barfota, ned för trapporna och ut på gården. Att ringa brandkåren har hon inte en tanke på – som tur var har en annan granne redan gjort det – men i farten sliter hon med sig en plaststol.

– Jag vet egentligen inte vad jag tänkte att jag skulle kunna göra, som ingen annan kunde göra, säger Carolina.

Barnspärr på fönstret

Nere på gården skriker Jessica åt sin dotter att hoppa.

Nellie står i bara trosorna i fönstret i sitt rum och bankar på rutan.

Hon får inte upp fönstret – det är låst med en barnspärr och går bara att öppna så pass mycket att hon kan andas frisk luft genom springan.

Det är fyra, fem meter till marken.

Carolina inser snabbt att plaststolen inte räcker särskilt långt, i stället tar hon sats mot stupröret – och börjar klättra. Med hjälp av händer och fötter hasar hon sig upp, i jämnhöjd med fönstret där Nellie står.

– Jag tänkte inte, det bara gick av sig själv, säger Carolina.

– Men för mig är det inget konstigt, jag var en riktig klätterapa som barn, en pojkflicka som klättrade i trän och lyktstolpar.

Föll sista två meterna

Det är några decimeter från stupröret till fönstret. Carolina försöker sträcka in ena armen för att öppna, men det går inte.

I stället förklarar hon lugnt för Nellie hur hon ska göra.

– Jag var kolugn, säger Carolina.

– Det fantastiska är att Nellie gjorde som jag sa. Hon öppnade och kastade sig om halsen på mig.

Med ena armen om Nellie och den andra om stupröret hasar Carolina ned längs väggen.

Två meter från marken, vid ett stag, tappar hon taget och de faller sista biten.

I samma ögonblick kommer brandkåren.

– Det var först på natten, som tankarna kom, på vad som kunde ha hänt, säger Carolina.

– Tänk om jag bara hade förvärrat allting i stället?

Men allt slutade lyckligt.

Hela lägenheten blev utbränd, men både Carolina och Nellie klarade sig oskadda, förutom lite skrubbsår och blåmärken.

Jessica däremot, som var svart av sot, fick åka till sjukhuset.

Förra helgen flyttade familjen in i en annan lägenhet – i samma port som Carolina. Nellies föräldrar känner en oändlig tacksamhet gentemot Carolina.

– Vi kan aldrig tacka henne tillräckligt, säger Dennis.

– Hon räddade livet på vår dotter.

Vill bli brandman

Nellie pratar ofta om branden – och om Carolina.

När de möts på gården rusar hon fram för att kramas.

– Jag älskar Carolina. Hon är min kompis, säger Nellie.

Carolina i sin tur har blivit ännu mer förvissad om vad det är hon vill göra i livet: hon vill bli brandman.

En dröm som hon redan före branden hade bestämt sig för att förverkliga. Hon har redan klarat sim- och rullbandstesten som krävs för att söka in till den tvååriga räddningsutbildningen.

Nu satsar hon allt på att hinna få körkort – bil har hon redan.

– Jag är ju ganska liten, men jag tror att jag kan räcka till fysiskt. Och jag tror att jag kan tillföra något, säger Carolina.

– Jag kan inte låta bli att hjälpa till – och jag är inte så bräcklig som jag kanske ser ut.