En missfosternattsdröm
Nyskriven midsommarnovell av Aftonbladets litteraturpristagare Andreas Lundberg
I förgrunden står långbord dukade med immiga flaskor, sillburkar, ångande nypotatis och källarsval gräddfil. Ett trettiotal gäster tonar fram i gräset. Och en brinnande man kommer lufsande mot festligheterna med bestämda steg. Han har sedan länge varit förskansad djupast in i sitt rökiga inåtstörtande förstånd, beväpnad med stum och helig rättfärdighet. Under åren har han anfört olika skäl för sin pågående självförbränning – politiska, filosofiska, religiösa (en gång skrev han till och med ett manifest) – men martyrskapet är sammanbitet nu, moltigande. Så han har lämnat sitt brinnande hus, sina brinnande ägodelar, sina två hustrur som gick upp i rök, en efter en, och om man vill kan man kan följa hans sotiga fotspår (som gräsmattans gulbruna ärr efter engångsgrillar) från det sömniga villakvarteret till denna fotbollsplan där han nu slår sig ner vid det dignande bordet i skuggan av majstången. Okuvligt brinnande sitter han vid det vita plastbordet och stirrar på en sillbit han balanserar på gaffeln.
Han är rullande eldtungor kring sotiga knotor och pyrande muskler. Ibland fräser det till av fetthinnor och senor som går av. Himlen är så hög och blå denna midsommarafton, kanske en molnslinga i fjärran, och en mild kvällsvind brusar genom majstången. Eld droppar från hans ansikte ner på papptallriken, och det fräser bittert i munnen av den inlagda fisken. Runt omkring skymtar han sina grannar och bekanta genom lågorna och han försöker koncentrera sin fördömande blick, vässa den till ett hjältesvärd. Barn pilar fram och tillbaka som sparvar ur de mörka buskagen runt planen.
”Oj, jag ser att du vågar testa årets smak? Modigt! Vilken är det nu igen?”
Det är Hernia som tar till ordet, en nyinflyttad kulturtjej som mest skriver krönikor om mentalt tillbakabildade kulturkillar hon legat med eller som hon skymtat i forum på nätet. Men den brinnande mannens öron är helt avsvedda och han hör inte hennes fråga för alla flammor. Han bryr sig ändå inte om mat, han brinner ju.
I buskarna har barnen börjat bryta kvistar. Tysta, nästan högtidliga, vässar de dem med knivar de plockat på sig från ett av borden.
”Åh, men det är ju äpple och mynta!” säger Raffe, en vd som alltid har ett exemplar av Sun Tzus krigskonst i sin portfölj. ”Det låter hur fräscht som helst, riktigt jävla fräscht ju, kommer säkert gå hem i stugorna!” Han sträcker sig över bordet.
”Spännande!”
Men nu har den brinnande mannen lyckats fokusera sin dömande blick och vänder den mot honom, två mörka glödgropar, och ur hans mun står en eldpelare av nästan bibliska mått. Hans röst susar och knäpper som vedträn i en ugn, men inga ord kan urskiljas. Bordsskivan mjuknar och mulnar i mörkgula blåsor runt hans armbågar när han lutar sig fram och blänger. Raffe blir ställd, Sun Tzu säger ju varken bu eller bä om sånt här, så han vänder uppmärksamheten mot Hernia igen: ”Du är journalist, va? Är det inte jobbigt som tjej? Att vara journalist och tjej, menar jag?” Men Hernia stirrar som förhäxad på den brinnande mannen som häller snaps efter snaps efter snaps ner i sitt inre krematorium, matar sin eldsvåda tills blå spritflammor slår upp ur svalget och näsborrarna. Gräddfilen fräser bort till en sur beläggning på tungan, kryddpepparn poppar i mungiporna. ”Man är ju jävligt utsatt som tjej i ett sånt jobb, tänker jag? För även the finest sword plunged into saltvatten will eventually rust. Fattar du hur jag menar? Tyvärr får man väl säga, visst?” Men Hernia har bara ögon för den brinnande mannen, vars näsa nu svartnar och faller av som en navelstump, ner på papptallriken där den ligger och pyr mellan två potatisar.
”Du … jag hörde ju en helt fantastisk låt”, försöker hon. ”Jag minns inte vad den hette … eller vem som sjöng … du vet kanske? Men den går ju typ la-la-la. Har du hört den? La-la-la. Den är bara: Så. Jävla. Bra.”
Biggan tjuter till och alla skrattar.
Den brinnande mannen är döv av eld och bryr sig inte om musik.
Men villaföreningens ordförande, den sedan länge pensionerade Biggan, som tronar på kortsidan en bit bort, snappar genast upp att det nynnas någonstans.
”La-la-la?”
Hennes blick är simmig, något slags halvmänsklig tanke trampar vatten i den, ivirvlarna efter ett kapsejsat medvetande. ”Jaaa, klart vi ska sjunga! Kom igen nu, gänget! Små nubbarna, små nubbarna, er vill jag inte se! I glasen på borden ska ni ej vara mer! I glasen på borden ska ni ej vara mer! För ni ska ner, för ni ska ner, för ni ska ner i mig, för ni ska ner, för ni ska ner, för ni ska ner i mig!” Alla höjer lydigt sina glas.
Men Togge, som hyr ett rum hos henne efter sin omänskliga skilsmässa, viker sig plötsligt dubbel som en fällkniv och biter henne djupt i låret. Biggan tjuter till och alla skrattar. Typiskt Togge, den jävla bocken. En mörk halvmåne lyser i det vita köttet, och Togge rasar ner från stolen och ligger utsträckt i gräset där han fnissar förtvivlat en stund innan han tystnar. ”Borde vi vända på honom?” undrar Hernia. ”Ifall han börjar spy, menar jag?” Biggan rycker på axlarna. Den brinnande mannen stirrar bara rakt fram medan ansiktet smälter, ögonen brister och rinner som kokande äggvita nerför kinderna, så Raffe tar chansen igen: ”Det måste vara tufft att skriva i tidningarna? Har du nån kollega eller så som stöttar dig? Ni kan ju stötta varandra? Hoppas det. Det är så jävla bedrövligt att könet ska betyda så mycket i dagens värld, särskilt för er tjejer.” Hernias ögon glittrar av eldsvådan som fortsätter brinna fastän allt verkar vara förbränt, en eld av ingenting, lågor av ingenting. Nu mjuknar plaststolen under den brinnande mannen, stolsbenen viker sig, och han ramlar baklänges i gräset. Gnistorna yr, ett glödmoln, som runt ett träd som faller i en skogsbrand. Han rör sig inte, han är upptagen med att brinna. Hela hans varelse är fokuserad på att stå i lågor.
Med vässade pinnar i händerna står barnen bland buskarna och betraktar de vuxna.
I Biggans blick är allt något så när mänskligt tänkande borta nu, hennes huvud lutar mot ena axeln och bara munnen rör sig, som en insektssnabel. Och de mikroskopiska blodpärlorna från Togges vilda åsnebett har redan bleknat till ett rostrött X på klänningen, ett hårkors som märker ut stället där lårbenshalsen kommer att gå av med en knall när hon rasar ihop om en dryg timme.
Vid bordets andra ände korkar den något vitalare Skit-Inge upp ytterligare en flaska. Gubbar med torr och bränd läderhy styr med hajars målmedvetenhet mot honom, medvetslösa blickar, framsträckta glas, likgiltig hunger. Och den brinnande mannen ligger där på rygg och stirrar ögonlös upp i den skymmande sommarhimlen. Hans ansikte är en massiv, grinande kramp av lågor. En suck av svart stickande rök tornar ur munnen och skingras. Raffe har förstås fortsatt att prata rätt ut i tomma intet, ”… för ja, det är ju ändå kommersen som är det främsta instrumentet för jämlikhet, särskilt för er tjejer ju. Eller hur? Visst? Kan ju bara föreställa mig hur svårt det måste vara för just tjejer i din bransch. En är ju ens eget varumärke, fattar du hur jag menar eller? Men vi måste ju förstås alla hjälpas åt, det finns inget viktigare. Så är det ju?”
Runt bordet cirkulerar kvarterets törstigaste hälgångare med nersmorda finbyxor och uppknäppta skjortor.
Ett av barnen, en tolvårig flicka, går sakta fram till den brinnande mannen och håller handen ungefär en halvmeter över honom. Han märker det inte. Han är djupt koncentrerad på sina lågor.
Raffe har trollat fram en liten plastpåse med kokain och skakar försiktigt ut en tunn linje på omslaget till sin tummade Sun Tzu 4 Real Entrepreneurs. ”Och det sitter ju alltid nån avmagrad jävla getherde i en hydda av skit nånstans och väntar på att få chansen att göra ens jobb för en tusendel av ens lön. Det måste en ju vara medveten om ju. En måste vara på tårna, en måste tänka som en jävla general!” Den stupade Togge har börjat ulka svårt vid det här laget. De sura svarta kväljningarna vandrar genom honom som epileptiska kramper. ”Världssvälten rår vi inte på förstås, men vi kan ju i alla fall äta varandra.” Skit-Inge skrattar pliktskyldigt, men skrattet muterar hastigt till hickande fyllegråt. ”Men, Skit-Inge, för fan,” säger Ulf när han snörvlat i sig pulvret. Skit-Inge torkar sig om munnen och tittar skamset bort. Klockan börjar närma sig tio och alla flimrar ut och in i drömmar och mardrömmar, omöjliga att skilja från vakenheten. Oljeskimrande, klibbiga, svarta, och de sjunker som sjöfåglar.
Nu börjar Togge kräkas i allt kraftigare stötar och Skit-Inge förbarmar sig, kommer på fötter och sparkar honom slött i sidan några gånger så att han rullar runt. Raffe applåderar. Att döma av hans upplösta blick har någon kritisk del av hjärnan plötsligt gått sönder. Runt bordet cirkulerar kvarterets törstigaste hälgångare med nersmorda finbyxor och uppknäppta skjortor. De får ta långa darriga kliv över den brinnande mannen. ”Ja … jag har väl gjort grejor jag inte är … riktigt … stolt över, okej, visst, cashen ska in, men jag har alltid dragit mitt jävla fucking strå till stacken och jag har lärt mig jävligt mycket om mig själv …” Hernia tömmer sitt glas och går ostadigt därifrån. ”Mer än vad du har gjort i alla fall, din jävla journalistfitta!” muttrar Raffe efter henne. Hernia vacklar förbi den brinnande mannen, som falnat till perfekt glöd nu, mild och grårosa, och hon känner värmen mot sina bara ben. Flickan som sitter intill honom tittar inte ens upp på henne.
Månen stiger och barnen kommer ut ur skuggorna med sina vässade pinnar, och snart grillar de korv och marshmallows över glöden. De sitter där långt in på natten, långt efter att de vuxna tuppat av. De pratar lågmält med varandra om stjärnors drömmar och insekters känslor, om skräcködlor som kanske fortfarande gömmer sig i Afrikas urskogar. Deras ögon är mörka och klara. Martyrens brinntid är förvånansvärt lång och i glödbädden skiner hans ännu hårt sammanbitna grin. Han föddes för sent för att axla sitt egentliga öde som människofackla i Neros Rom, ett strängt och uppfordrande förebud om en ny tid, men ungarna kan åtminstone grilla korv över honom i mörkret.
