Hans film om gängvåld handlar om vännerna
Loran Batti återvänder till barndomens Gottsunda
Regissören Loran Batti gjorde en film om nätverkskriminella som lever i ett utsatt område. Men alla medverkande var också hans barndomsvänner.
Det är mycket som Loran Batti inte kan berätta. Även om han vill.
När vi träffas i Hallunda i södra Stockholm, där Batti repeterar en kommande pjäs han regisserar, talar vi länge innan jag sätter på ljudinspelningen.
Så är det nästan alltid i de här sammanhangen. Allt större delar av vårt samhälle existerar bara i ”off the record”-läge.
Loran Batti är från stadsdelen Gottsunda i Uppsala. Uppväxten har lärt honom att inte prata med polis eller myndigheter, inte med journalister, att inte filma, att inte berätta om något man ser, hör, eller upplever. Den egna berättelsen - den han och vännerna kallar för ”vår” - delas inte med andra.
Dokumentärfilmen ”G – 21 scener från Gottsunda”, som har biopremiär på fredag, börjar med att Loran säger att han ska lämna.
”Efter filmen är klar kommer jag flytta från Gottsunda för gott. Jag vill försöka vara en god vän när jag drar, och jag hoppas att ni fattar, så att det inte blir fel.”
Egentligen har han redan flyttat och bor i Göteborg med sin flickvän. Men nu börjar han åka runt i bilar med vännerna igen. De är på möten vid bensinmackar, de gräver fram vapen i en skogsdunge, de spelar in musikvideor, de pratar känslor i framsätet och tar lustgas i baksätet.
En person påstår att det är han som styr i kvarteret de filmar i. Han ber att Loran ska ”blurra” hans ansikte. Samtidigt ger han en prisuppgift på klockan han trycker upp i kameran (250 000).
”G – 21 scener från Gottsunda” handlar ändå inte mest om att berätta ”inifrån” eller komma åt en sorts ”osminkad sanning”, som så många berättelser om gängkriminaliteten och förorten ofta vill göra.
I stället handlar det om ångest och tvivel hos någon som växt upp här.
– Blottandet i filmen sker nog i mig själv, egentligen, säger Loran Batti.
Han startar inspelningen som en ung, idealistisk person som hävdar att han och vännerna som växt upp i ”orten” är speciella, unika. På grund av gemenskapen kring allt som de har upplevt.
En återkommande samtalspartner är ”Björnen” – en äldre vän som varit i en liknande situation som Loran.
Björnen håller sällan med.
– Hela den där ortengrejen, det är egentligen en tragedi. Det är hemskt, säger Björnen.
– De som växer upp här har ett helvete. Folk mår dåligt. Du säger att man är unik, men det är bara i din bubbla, bland grabbarna. Det är ingen normal människa som råkar ut för alla de där sakerna. Massa äventyr 5–6 dagar i veckan.
Utanför bubblan är du inte unik längre, menar Björnen. Utanför den är dina erfarenheter bara negativa.
Och det är väl därför man stannar kvar?
– Jag tror att många av oss är avtrubbade, säger Loran Batti i dag.
– Jag var inte kriminell, men jag var ju alltid med mina grabbar. Första gången jag upplevde en skjutning var jag femton, sexton år gammal. Jag hade inget med det att göra men var ändå där, i centrum, på den samlingspunkten, tillsammans med andra unga. Det gör något med en. Det blir en grej. Man blir van.
För Loran Batti var filmskapandet ett sätt att lämna
– Det var därför jag tog med sådana saker i filmen. För att också tala till de som är inne i bubblan och som kan relatera till det. För att de ska känna sig hörda. Men det är också därför jag vill ha med Björnen. Eftersom han sticker hål på bubblan.
Sommaren 2019 gick Loran Batti omkring ensam i Gottsunda. Han hade precis tagit paus från en elitsatsning på boxning som bara nästan tagit honom till OS.
Nu var han helt ensam. Det hade hänt något, igen. Alla vännerna satt häktade.
– Då kom en tanke: är dina vänner det enda du har? Är de allt för dig? Ja. Ok. Det är väl fint. Men vad händer när de försvinner?
– Det var den insikten som vände det för mig. Du är helt själv. Det är vinter. Du vet inte hur långa straff grabbarna kommer få. Ska du gå runt här helt själv tills de kommer ut igen? Då bestämde jag mig för att jag skulle berätta.
För kriminella finns avhopparprogram och anstalter. Men hur hoppar man av en kultur som man egentligen aldrig varit del av, men som samtidigt alltid påverkat en?
För Loran Batti var filmskapandet ett sätt att lämna. Inte så att filmen ”räddat” honom från gatan. Mer att det gjort honom till en annan.
– Man kan säga att filmen tagit fram en ny personlighet. Värderingar och principer har blivit tydligare. Jag har blivit en egen människa.
Är den bättre?
– Kanske, men ibland är den kanske också sämre. Ibland när jag debatterar något med grabbarna i dag säger de att jag är helt efterbliven. Men den är i alla fall ny.
Innan filmen började turnera på festivaler behövde Loran Batti visa den för sina vänner och för föräldrar till de barn som förekommer i den.
Han lyckades ordna en visning i Gottsunda och skickade ut ett meddelande på Snapchat om att det var dags. När visningen skulle börja stod redan två polisbilar utanför salongen.
Jag har haft så många omgångar av panikångest
Grabbarna kom in, Loran tryckte på play och lämnade salongen. Han promenerade runt, runt i Gottsunda centrum. När han kom tillbaka möttes han av applåder. Någon sa att filmen var ”bra på riktigt”. En annan person kom fram och erkände hur rörd han blivit, eftersom filmen beskrev problem han själv levde i just nu.
Sedan började Loran Batti ta upp listan på alla närvarande som ville att deras ansikten skulle anonymiseras.
– Jag har haft så många omgångar av panikångest över det här, säger han.
En person han träffade på en fest sa att det egentligen inte spelar roll vems ansikte han gömmer eller vems röst han byter ut, ”för vi kommer ju ändå veta vem det är”.
– Då kom den där osäkerheten igen. Paniken. Ta en promenad, igen. Sen tänkte jag bara: de är i sin bubbla. I sin värld. Det fattar inte vad jag håller på med. Eller vad jag försöker göra. Jag måste också få fram min sanning.
Hur känns det nu, någon vecka innan premiären?
– Jag har gjort mitt yttersta för alla. Och jag har så stor respekt för alla. Men om jag inte löper linan ut så sviker jag projektet, och jag sviker mig själv. Men jag sviker också de som är med. Det är något jag kan förstå först nu. Nu när jag själv är i en annan bubbla.