Jag sörjer att jag inte gråter av Dragon Age
Spelindustrins problem är inte wokeismen
Jag är femton år gammal och gråter framför datorn. Karaktären jag spelar i rollspelet ”Dragon Age: Origins” har precis offrat livet för att rädda världen från en invasion av demoner. I mer än hundra timmar levde jag hennes liv i en mörk fantasivärld av rasism, förtryck, ond bråd död och hopp. Hon räddade liv, svek vänner och hittade kärleken under sena kvällar och nätter. I stället för att plugga spanska, öva saxofon eller sova ut till nästa skoldag levde jag ett annat liv genom henne. Spelet frågade mig vilka uppoffringar hon var villig att göra och vad hon gjorde när det bara fanns dåliga val. Storyn utspelade sig lika mycket i mitt huvud som på skärmen.
Det var mitt första klassiska rollspel och jag blev för evigt förälskad i genren.
I dag, femton år senare, spelar jag uppföljaren ”Dragon Age: Veilguard” och det ger mig inte samma känsla. Spelet är snyggare och snabbare, men man hinner sällan sakta ner och känna saker. I stället för långsamma taktiska strider behöver du hamra snabbt på tangenterna. I ”Origins” kunde du tillbringa en helkväll i samtal med dina följeslagare. Dialogerna i ”Veilguard” har färre val och är så korta som möjligt för att snabbt ta dig till nästa actionscen. Det känns som att du är åskådare till någon annans berättelse, i stället för att vara hjälten.
Det är som om ”Gudfadern” fick en uppföljare i samma stil som ”John Wick”, en actionfilm där fajterna är så välgjorda att de ser ut som danser. Jag älskar sådana filmer, men jag hade hellre fått en modern tolkning av ”Gudfadern”.
Jag är inte den enda som är besviken. I recensioner från vanliga gamers saknar de kvaliteten i manuset och djupet i rollspelet från tidigare spel. Medan ”Dragon Age: Origins” gav oss mörk fantasy fylld av intriger, förtryck och ond bråd död ser ”Veilguard” mer ut som en superhjältefilm.
Orsaken är åratal av misskötsel av spelutvecklaren. Men vissa skyller på woke.
Det går inte att skilja den nykonservativa rörelsen från gaming. Den tidigare Trump-rådgivaren Steve Bannon inspirerades av rörelsen Gamergate, en hatkampanj mot feminister, kvinnor, hbtq-personer och icke-vita i spelbranschen. Unga män intalades att deras hobby var hotad och blev grunden för den växande högerextremismen. I dag gör de memes för att håna transpersoner, utseendet på kvinnliga karaktärer och feministiska teman i datorspel. De mest inbitna anser på fullaste allvar att ett av spelindustrins problem är att kvinnliga karaktärer har för breda käkben och för små bröst. En enda ickebinär karaktär i ”Dragon Age: Veilguard” räcker för att de ska avfärda hela spelet.
I Tiktok-eran ses långsamma och konstnärliga spel som mer riskabla
Det är en aning obegripligt med tanke på att sådana rollspel alltid haft representation av hbtq-personer och berättelser om förtryck och rasism.
Ingen tycker om när representation känns krystad. Men även då är det enkelt att ignorera. Samtidigt kan bra representation göra datorspel mycket bättre. Det handlar om friheten att vara någon annan i datorspelet än vem man är i det verkliga livet. Den friheten hjälpte mig att få modet att komma ut som transperson för många år sedan.
Problemen i spelindustrin handlar, som många samhällsproblem, om industrin. Spelutvecklaren Bioware som skapat många hyllade rollspel har hållits tillbaka av sin utgivare Electronic Arts. Enkla och färgglada spel är säkrare när man bara tittar på nästa kvartalsrapport. Action, flashig grafik och enkelhet att spela gör det lättare att plocka upp spelet och svårare att sätta ner det. I Tiktok-eran ses långsamma och konstnärliga spel som mer riskabla.
Men vi gör ett misstag om vi tror att världens snabbare tempo gör att människor inte klarar av att sakta ner. De hyllade ”Baldur’s Gate 3” (2023) och ”Disco Elysium” (2019) visar att det fortfarande finns ett sug efter klassiska rollspel. Båda spelen innehåller mer än en miljon ord vardera. Det händer när man tar spelare på allvar och låter manusförfattare ta ut svängarna.
”Dragon Age: Veilguard” är ett bra spel, men jag saknar vad det hade kunnat vara och sörjer tårarna som jag kanske aldrig kommer att fälla över det.
Café Bambino: Amer Sarsour om prosans magi, flyktens odyssé och att bli någon att räkna med
Amer Sarsour om prosans magi, flyktens odyssé och att bli någon att räkna med