Ordets makt – att befria och förtrycka
Karin Pettersson om demokratikampen, rasismen och kulturkrigets låtsasdebatter
Anonyma kamouflageklädda män som för bort demonstranter i omärkta bilar. En ung man med allvarliga skottskador i huvudet. Paramilitära trupper, skickade av Donald Trump mot de lokala politikernas vilja, med den uppenbara avsikten att få våldet att eskalera.
Detta är vad som händer i den amerikanska staden Portland. ”Får vi använda ordet ”fascism” nu?” frågade sig New York Times kolumnist Michelle Goldberg häromdagen (20 juli).
President Trump svarade med att säga att insatsen ska utökas till fler demokratiskt ledda städer.
Just nu pågår en konvulsion i USA, en strid om värderingar, värdighet och demokrati. Men också om makt och om ord.
1. Omförhandling
För ett par veckor sedan dog den amerikanska medborgarrättskämpen John Lewis, 80 år gammal. När Barack Obama blev vald till president gav han en handskriven lapp till Lewis: ”Because of you, John” stod det. Tack vare dig, John.
Många tolkade valet av Obama som en slutpunkt för medborgarrättsrörelsens kamp.
De fick fel i samma ögonblick Trump vann presidentposten på rasism, lätt förklädd till omsorg om vita arbetarklassmän.
Utan att förstå vreden som det bakslaget väckt går det inte att förstå det som händer i USA nu.
Black Lives Matter-protesterna bottnar i ett rasförtryck där svarta sätts i fängelse, dör i förtid, förlorar jobbet och saknar sjukvård. Men de handlar också om rätten att bli betraktad som en fullvärdig människa.
Man skulle kunna kalla det för demokratikamp.
Man skulle också kunna kalla det för identitetspolitik.
2. Kulturkriget
Hur skapas förändring? Finns det en punkt när den enes frihetskamp övergår i den andres förlust?
Svaret är på ett sätt ja. Social status handlar inte bara om pengar, utan också om hierarki. När kvinnor flyttar fram sina positioner behöver männen inte få det ”sämre” i siffror räknat. Däremot förändras relationerna. I friktionen kan det uppstå konflikt och en känsla av förlust. Det är den smärtpunkt som populister utnyttjar och försöker förstärka.
Hos vänsterdebattörer har avfärdandet av transpersoner eller att förespråka hårda tag mot invandrare blivit ett sätt att fånga samtidens reaktionära strömningar, utan att behöva ge upp sin egen identitet som förkämpar för rättvisa.
I USA förs nu en diskussion om Robin DiAngelos bok White fragility (2018), som argumenterar för att vita människor bär och upprätthåller en specifik kultur. Draget till sin spets innebär ett sådant resonemang att identiteter ses som statiska, och att förändring är omöjligt. Men identitetspolitik måste inte betyda ett förnekande av det gemensamma. Martin Luther King och svarta intellektuella som James Baldwin bottnade i en övertygelse om att rättvisa bara är möjlig om vi utgår från och erkänner det som förenar oss. De menade också att ett orättvist samhälle gör alla till fångar – både herren och slaven. Rättvisa i en sådan vision är inget nollsummespel, utan leder till ökad frihet för alla.
Inom vänstern ställs klass och identitet ofta mot varandra. Hos vänsterdebattörer har avfärdandet av transpersoner eller att förespråka hårda tag mot invandrare blivit ett sätt att fånga samtidens reaktionära strömningar, utan att behöva ge upp sin egen identitet som förkämpar för rättvisa. Jag tror att konflikten till viss del bottnar i att socialdemokratiska rörelser i dag saknar en idé om hur ekonomisk jämlikhet ska kunna uppnås. Men svaret på detta misslyckande bör inte bli att ignorera krav på rättvisa. I en vänsteranalys kan fri- och rättigheter inte kopplas loss från det materiella. De förutsätter varandra.
Ett argument som på senare år förts fram mot minoriteters rättighetskamp är att den är kontraproduktiv. För mycket fokus på HBTQ eller rasism sägs leda till en alienering av majoriteten, och i förlängningen till en förstärkning av orättvisor. Om inte Obama varit så svart, så hade inte Trump blivit vald. Om inte kvinnor hade pushat så hårt för sina jämlikhetskrav så hade inte männen känt sig så tillbakapressade. Den som ställer krav är den som skapar polarisering.
Denna analys innehåller tre viktiga problem. För den första är den moraliskt tvivelaktig, eftersom den gör de förtyckta ansvariga för förtrycket. För det andra bygger den på samma felsyn som ”identitetspolitiken” ofta anklagas för. Den som menar att fokus på frågor om rasism kommer att skapa en backlash hos den vita arbetarklassen gör det fördomsfulla antagandet att den senare är en homogen grupp med givna, djupt rotade konservativa uppfattningar.
Det tredje felet i resonemanget är att det inte verkar stämma med verkligheten. I de två stora politiska rättighetsprojekt som drivits de senaste åren, metoo och Black Lives Matter, har resultatet snarare blivit det motsatta. De högljudda kraven har inte lett till en marginalisering av dessa rörelser, snarare tvärtom. De har höjt kunskapsnivån och engagemanget för kvinnors och svartas rättigheter i grupper långt utanför de direkt berörda. ”Identitetspolitiken” har skapat igenkänning, solidaritet och breda allianser.
3. Yttrandefrihet
Striden om rättigheter och position speglas i kampen om språket och offentligheten. Under min uppväxt var ”bög” ett allmänt accepterat skällsord och hånande av homosexuella socialt accepterat. Årtionde för årtionde har det i allt fler sammanhang blivit omöjligt att säga n-ordet eller uttrycka kvinnoförakt utan att mötas av invändningar.
På samma sätt som maktpositioner i offentligheten omförhandlas leder rättighetskamp till förändringar av vad som anses acceptabelt att säga.
I en artikel i Dagens Nyheter (21 juli) skrev statsvetaren Yascha Mounk om det uppmärksammade upprop för yttrandefrihet som en grupp framstående amerikanska intellektuella nyligen publicerade i tidskriften Harper’s. Bland undertecknarna fanns den brittiska författaren JK Rowling, som mött hård kritik för hur hon uttryckt sig om transpersoner. Mounk menade att vänstern i bred mening har blivit intolerant och att hårdför kritik, ofta framförd på Twitter, är en begränsning av Rowlings yttrandefrihet. Exemplet är intressant. Just transpersoner är en grupp som det fram tills nyligen varit fritt fram att håna offentligt. Det är en också en grupp vars rättigheter tills nyligen varit kraftigt beskurna – det är inte ens tio år sedan transpersoner vid könskorrigering tvångssteriliserades i Sverige.
I en krönika i den norska vänstertidningen Klassekampen (20 juli) för Åsa Linderborg ett liknade resonemang som Mounk. Även hon gör Rowling till en yttrandefrihetsmartyr. Hon åberopar även den kritik som hon fått för en intervju med Ivar Arpi (Aftonbladet 20 juni) som exempel på en vänster som inte tillåter avvikande åsikter.
Det är viktigt att se att det finns intolerans inom vänstern. Att journalisten Kajsa Ekis Ekman avbokas som talare om Latinamerika för att hon uttryckt åsikter om transpersoner är uselt. Det finns farliga och oförsonliga drag i den så kallade cancel-kulturen, framför allt när reaktionerna på ett misshagligt uttalande inte blir att bemöta det, utan att försöka få personen sparkad.
Men samtidigt ska man vara noggrann. Det faktum att det inte är lika lätt att i dag oemotsagd framföra vissa uppfattningar är i sig inte ett tecken på ”illiberalism”. Att folk blir förbannade och kraftfullt invänder när transpersoner ifrågasätts, eller när n-ordet – en symbol för rasism och förtryck – används borde snarare förstås som en utvidgning av människors frihet än som en inskränkning. Och att det uppstår en debatt om en intervju är inte ett hot mot yttrandefriheten.
Tror någon på allvar att det finns en stark opinion i Sverige för att ta ner statyer av Carl von Linné? För att avskaffa polisen? Givetvis inte. Ändå denna spelade ilska.
Vad består vreden som finns i kulturkrigen av, dessa hatstormar i sociala medier mot en svart Lucia eller en SAS-reklamfilm som påstår att det typiskt skandinaviska inte existera?
En verklig rädsla för förlorade privilegier, en sorg över en värld som försvinner? Säkert. Men till stor del är vreden också uppblåst och skapad. I sin hyllade historieskrivning över USA, These truths (2018) pekar Harvardprofessorn Jill Lepore ut sociala medier som slutpunkt för en medborgaridé där samtal, överläggning och organisering formar demokratin. I dag är vi konsumenter och politiken säljs till oss som en vara. På plattformar som Facebook och Twitter är det vrede som premieras. Den logiken har deformerat både politiken och den traditionella journalistiken. Mobben piskas upp och att få drevet emot sig gör ont. Det Yascha Mounk kallar problem med ”yttrandefrihet” är ofta (men inte alltid) något annat: massiv och organiserad kritik i en offentlighet som lyfter fram just hatet och ilskan.
Det är nog därför de senaste årens kulturkrig ofta har känts konstruerade och twitteroptimerade, som ett slags performativa vrål för att stärka den ena eller andra debattörens ställning på parnassen.
Tror någon på allvar att det finns en stark opinion i Sverige för att ta ner statyer av Carl von Linné? För att avskaffa polisen? Givetvis inte.
Ändå denna spelade ilska.
4. Auktoritära tendenser
Ibland låter det i debatten som om de som kämpar för vidgade rättigheter utgör ett lika stort problem som de rörelser som vill inskränka dem. Det är en slapp och felaktig slutsats.
Det stämmer att det finns verkliga och svåra motsättningar på den moderna offentlighetens torg. Men dessa låter sig tyvärr inte reduceras till för eller emot yttrandefrihet, utan kräver mycket mer av oss.
Just nu pågår ett verkligt ifrågasättande av demokratiska rättigheter från auktoritära krafter.
Donald Trump, skriver Masha Gessen i boken Surviving Autocracy (2020), är inte ett undantag utan en logisk följd av historien. Trump står på skuldrorna av 400 år av rasförtryck och 15 år av intensiv mobilisering mot muslimer, invandrare, den andre. I lagar och språk, i medier och på internet.
Där John Lewis och Martin Luther King slogs för svarta amerikaners rättigheter som ett sätt att öka rättvisan och det gemensamma, så är Trumps projekt – liksom Sverigedemokraternas, Viktor Orbáns och Andrzej Dudas – att aktivt begränsa och skilja ut människor från den grupp som utgör det politiska ”vi”-et. Gessen citerar den tyska filosofen Hannah Arendts förklaring till fascismens och det auktoritäras dragningskraft: det handlar om lockelsen i att kasta av sig ”hyckleriets mask”. Att få slippa försöka vara moralisk, och det misslyckande det alltid innebär. I dessa projekt används också språket. En diskussion om skattenivåer innebär inte ett ifrågasättande av någons existens. Konflikter som handlar om identitet är något mycket mer destruktivt. Detta eftersom de ställer frågan: vem har rätt att höra till?