Utsatta människor blir till traumaströssel
Expressens publicering om flickan som varit försvunnen är talande för samtidsjournalistiken
En flicka var försvunnen i nio månader. Till en början kände få till hennes namn. Polisen sökte inte efter tolvåringen. När hon kom tillbaka till sin familj visste alla plötsligt vad hon hette.
Hennes namn publicerades i Expressen.
Närgångna bilder på hennes ansikte publicerades. Tårfyllda, chockade ögon som återsåg sin familj efter nästan ett år.
Privat information om familjen publicerades.
Där fanns också andra foton, på journalisten som följt fallet: Alexandra Pascalidou.
Det var som om Expressen aldrig någonsin haft en ansvarig utgivare, som godkänt reportaget
När reportaget lika snabbt kritiserades för att exploatera en familj, mitt i ett pågående trauma, var det Alexandra Pascalidou som stod i skottlinjen. Om reportaget var individcentrerat, med fotografier på journalisten bredvid familjen, så följde kritiken samma mall. De välvilliga såg flickans återvändande som Pascalidous förtjänst, de kritiska ansåg att publiceringen var Pascalidous fel.
När Expressen senare, alldeles för sent, valde att anonymisera flickan i artikeln, fick journalisten ta hand om stormen på sociala medier. Det var som om Expressen aldrig någonsin haft en ansvarig utgivare, som godkänt reportaget.
Jag reagerade också över denna talande ögonblicksbild från samtidsjournalistiken. Det handlar om att vara först – oavsett om det innebär att kliva rakt in i ett öppet sår. Det handlar om att framhäva journalisternas varumärken framför historierna de berättar – genom att se till att de alltid är lika synliga i reportagen som sina intervjuobjekt.
Men det här handlar inte om Alexandra Pascalidou. Hon är bara en tacksam måltavla för den kritik som borde framförts för längesedan, om hur den prekära, ofta rasifierade, människan framställs i journalistiken. Jag letar fortfarande efter ett enda stort mediehus som kan bevisa att de bryr sig om mer än traumaströssel och underhållningstårar.
Vi har också matats med andra bilder, som vi blivit så vana vid att de inte längre ifrågasätts som avhumaniserande
Vi har alla sett bilden på det lilla barnet som dog under sin flykt till Europa. En död kropp, på hela världens löpsedlar. Vi såg mordet på George Floyd, som den som ville kunde följa fram till sista andetaget. Men vi har också matats med andra bilder, som vi blivit så vana vid att de inte längre ifrågasätts som avhumaniserande. Janne Josefsson som springer in med kameror i ett läger med EU-migranter, mot deras vilja. Väl ansedda journalister som byggt sina karriärer på reportage om papperslösa pojkar, som kan identifieras och exploateras i en handvändning.
Journalistiken kan avslöja systemfel, maktmissbruk eller myndigheters inbyggda rasism. Men då krävs en ansvarig utgivare som inte redan själv avhumaniserat de människor som skildras.