Du ska vara glad att han inte berättar hela historien
Thomas Ligotti är den främste kosmiska skräckförfattaren just nu
Det finns skräckförfattare som inte intresserar sig för monster och blodsprut. I deras ögon föds det fasansfulla ur livets och universums egen svärta.
Mästaren i denna genre är H P Lovecraft, som gärna tog naturvetenskapen till hjälp för att skrämmas med det förflutnas krälande rester och varelser som lever i de geometriska mellanrummen.
Den främsta kosmiska skräckförfattaren i vår tid är Thomas Ligotti. Trots att han sedan debuten 1986 bara har skrivit några få böcker har han en stark plats i den samtida skräcken.
Med volymen Skuggan på världens botten och andra historier presenteras Thomas Ligotti för en svensk läsekrets, inte en dag för tidigt. Översättaren Arthur Isfelt har gjort det representativa urvalet i samröre med författaren.
Tyvärr har förlaget snålat in på produktionen. Jag önskar att man ägnat resurser åt redaktörsarbete, korrekturläsning, formgivning och tryck; Ligottis texter skulle ha förtjänat kvalitet.
Dock skall Oskar Aspmans originalillustrationer framhävas.
Berättelserna i Skuggan på världens botten ger allihop uttryck åt Ligottis världsåskådning: universum är en meningslös ångvält, människorna slits sönder av fåfäng ångest.
I kontrast till det universum av förruttnelse och förvandling som de vill avmåla, är novellerna ofta statiska. Stilen är monoton och maximalistisk. Författaren är strikt sett ingen historieberättare.
Denna livlöshet finns på alla textnivåer: från de alltid bleka och grå scenerierna, över de modlösa och oförstående karaktärerna, till stilens monotoni.
I en berättelse som den säregna ”Det röda tornet” kan denna livlöshet bli en styrka: här skildras en gåtfull fabrik vars fyra väggar saknar dörrar och fönster och som producerar namnlösa varor med ohyggliga syften. Från första till sista raden befinner sig läsaren i en klaustrofobisk mardrömsmaskin.
Novellerna kunde lika gärna utspela sig på 1940-talet som i vår tid: Ligotti förefaller vara en författare som utgår från sina läsfrukter mer än från sin omvärld. Han lever i ett universum av Poes, Borges, Kafkas och Lovecrafts nihilistiska ord, inte i en livsvärld av kroppar, talat språk och social erfarenhet.
Denna ensamhet hindrar Ligotti att uppnå det som är skräcklitteraturens banala mål. Han är så upptagen av att skildra sitt kalla kosmos och sin alienerade mänsklighet att han inte skräms.
Samtidigt frammanar han en djupare känsla av obehag. Det är nämligen i undertonerna, i det som förutsätts men inte sägs ut, som texterna är riktigt skrämmande.
När de är som bäst är du glad att Ligotti inte berättar hela historierna, att du slipper att konfronteras med det mörker som döljs bakom orden, möta de varelser som krälar i mellanrummen mellan meningarna.
