I Lorangas universum
Petter Lindgren drömmer sig bort i Barbros hörna
I ett förhållandevis ledigt och sommaröde Stockholm är det smått chockerande att finna sig inkorvad mellan en massa småbarn i Lorangas kök, uppfört av Tor Svae, scenografen bakom bland annat Junibacken och giraffkranarna på Beckholmen.
Melodiradion skvalar (Hård stad med Carli Tornehave), tygbullar och karotter flyger och eftersom man är tvungen att ta av sig skorna är det ingen fin doft
i utrymmet.
Luften är avgjort bättre i vedboden där Dartanjang har bosatt sig ”för att det inte ska hoppa baciller på honom”. Karl XIV Johan blänger myndigt ur sin oval på väggen och på skrivbordet ligger febertabellerna och räknestickan, liksom väntande på att få tas i bruk. I sanning en rogivande boning, om bara inte en skallig ettåring plötsligt tittat fram ur sängens härva av lakan, som en kuslig reinkarnation av Lorangas hypokondriske far.
Fler besök är att vänta, för barn och vuxna pressar på i en förfärande mängd genom utställningsentrén som utgörs av Lorangas sophög, med den sängätande giraffen ståtande på toppen. Tålmodig personal håller dock flödet i styr med hjälp av nummerlappar.
Kulturhusets utställning Loranga! Loranga! är gratis och håller öppet sommaren ut, till den 23 augusti. Här kan besökaren utforska i stort sett samtliga landmärken i Barbro Lindgrens två böcker om Loranga och hans bullälskande son Masarin, allt uppfört i behändigt lekstugeformat.
Förutom boningshusen och ekonomibyggnaderna, som ladan med tigrarna och garaget, finns här också bland annat korvkiosken och fängelset där Tjyven Gustav håller till när han inte har permis. Ett mobilt lösöre i form av mjukdjurstigrar och plastkorvar hör också till utställningen.
För den som vill fly trängseln och bullret för en stund finns ”Barbros hörna” en trappa upp, med filmvisning, en läshörna och inte minst Lorangas blommiga tehuva i en glasmonter. ”Originalet”, som en sorts arbetsskygghetens heliga graal. I hyllorna står ett urval av Lindgrens övriga barnböcker, men också sådant som förefaller stulet ur Dartanjangs bibliotek, Topelius och Kipling i slitna band, samt den numera bortglömda ostpreussaren Hermann Sudermanns roman Åtrå, utgiven på svenska 1928.
Med böckerna Loranga, Masarin och Dartanjang från 1969 och Loranga! Loranga! från 1970 fick Barbro Lindgren sitt första bredare genombrott som barnboksförfattare. Toivo Pawlos radioinläsning bidrog till succén, och utgör i dag något av en madeleinekaka för oss som var i rätt ålder då.
Av publiktrycket på Kulturhuset att döma är återväxten bland fansen god. Lindgrens lilla klunga av hus, utkastade någonstans i skogen utanför Mjölby, har visat sig vara ett högst livskraftigt litterärt universum, svävande som en lycklig heliumballong lite vid sidan av det övriga författarskapet.
Tillika gör det sig även utmärkt som snickarkonst, visar Svaes bygge som utan åthävor lägger sig nära böckernas skildring av sommaren som ett undantagstillstånd, ett rum att gå in i, fysiskt och mentalt.
Mig hittar ni som sagt troligast hemma hos Dartanjang, Barbro Lindgrens kanske främsta uppfinning som låter sig hunsas med i oändlighet och som varje morgon tittar ut ur vedboden under ny yrkesflagg.
”’Gomorron generaldirektörn! ropade Loranga, för man kunde ju aldrig veta.”
