Därför skriver vi så väldigt lite om teater, Hilton
Vårt yrke har sedan länge kidnappats av kulturkriget
Dagens Nyheters Johan Hilton vill att tidningarnas kulturchefer skriver fler söndagskolumner om teater. Jag måste tyvärr göra honom besviken, jag är precis en sån usel teaterbesökare han misstänker alla kulturchefer för att vara.
Och det är jag hemskt ledsen för, men jag tänker däremot inte be om ursäkt för Aftonbladets scenkonstbevakning. Vår kritik är så pass ambitiös att de flesta andra har svårt att hålla jämna steg. Dessutom ska man kunna läsa våra kultursidor med viss behållning även i Kilafors, så att vi inte fördjupar oss i de mörkaste hörnen av Stockholms kulturliv är inte alltid en förlust för just våra läsare.
Visst vore det frestande att bolla tillbaka frågan hur ofta Johan Hilton åker utanför tullarna för att bevaka teater, men jag struntar i det, för han har en intressant poäng: Trots att jag sitter långt uppe på läktaren har även jag noterat det som är grunden för hans upprördhet – scenkonsten är idag oerhört vital, men ingen verkar bryr sig. När jag själv för mer än tio år sedan skrev mina sista teaterrecensioner stod svensk teater stilla och vaggade på hälarna. Bekväm, mätt och trist.
Nu kastar den sig över samtiden.
Det finns en undertext i Hiltons krönika, som man säger på teaterspråk, nämligen att dagens kulturchefer inte är tillräckligt bildade. Och det gör så klart ont att höra – kulturchefer är en yrkesgrupp som sätter stor ära i att vara just bildade. De humanistiska ideal kulturcheferna fostrats i, som sätter teatern i högsätet, är ett arv från 1800-talets framgångsrika borgarklass som försökte särskilja sig från allmogen och aristokratin med sina goda vanor. De lyssnade på musik under tystnad, skrev romaner om sina liv, anlade trädgårdar och såg pjäser som skildrade hur fruktansvärt jobbigt det är att tillhöra en framgångsrik samhällsklass.
De ägnade sig åt allt det där du behöver känna till för att få höga poäng i SVT:s Kontrapunkt.
Det var ett bildningsideal som arbetarrörelsen gjorde till sitt. Och det skulle bli långlivat, inte minst tack vare den socialdemokratiska kulturpolitiken. På många sätt var det storslaget.
Men dagens mest framgångsrika samhällsklasser har skaffat sig helt andra vanor. Teater är ointressant för samtidens expansiva digitala medelklass. Maratonlöpning är en betydligt större dygd i senkapitalismen.
Den som tror att kulturcheferna är en del av denna kulturlösa men segervissa nya elit tar däremot helt fel. De jobbar i en krisbransch och har inget att förlora på att vara hängivna sin humanism. Det är inte för att de kastat all beläsenhet överbord de inte skriver om teater.
Samtidigt som vi debatterar teaterkrönikor håller SD på att förverkliga sitt eget kulturella Disneyland för smygrasister i Sölvesborg
Jag tror personligen att det handlar om något så simpelt som politik.
För dryga tio år sedan kidnappades kulturjournalistiken av ett nytt kulturbegrepp. Den konservativa reaktion som ville göra ”kultur” synonymt med etnicitet satte plötsligt helt nya ramar för vårt arbete. ”Kulturkampen” blev snabbt vår tids mest framgångsrika politiska strategi och idag har den förfört minst 20 procent av väljarkåren i hela Europa. Samtidigt som vi debatterar teaterkrönikor håller SD på att förverkliga sitt eget kulturella Disneyland för smygrasister i Sölvesborg.
Och detta kulturkrig har blod på sina händer. I mitt yrkesliv finns helt enkelt ett före och ett efter Anders Behring Breivik. Den kulturjournalist som inte blivit besatt av den samhällsomvandlingen borde nog fundera på att byta titel.
Så visst har Johan Hilton rätt.
Det skrivs om väldigt mycket annat än teater på kultursidorna just nu.
Kulturcheferna ägnar nämligen en allt större del av sin tid åt samma sak som teatercheferna. De försöker jaga rätt på samtidens viktigaste berättelser. De försöker begripa hur och var vår tids idéer produceras. De kanske inte alltid lyckas, men samtliga verkar ha förstått att det inte alltid är hos Jon Fosse man hittar svaren.
Ingalill Mosanders boktips: ”Man kommer väldigt nära”