Ondskans krönikör
Ann Charlott Altstadt: Gitta Serenys mångåriga gärning var en fet antites till all hårdvinklad journalistik
Gitta Sereny är död och hennes 91-åriga liv spände över en ofattbar tidsrymd.
Född i Wien bevistade hon både partidagarna i Nürnberg 1934 och Nürnbergrättegången 1946, och som journalist och författare präglades Sereny av ungdomsåren i nazismens skugga.
Det journalistiska arbete hon lämnar efter sig är en fet antites till allt det ytliga hårdvinklade som i dag hetsas fram av lönsamhetskrav och rädsla för det mångdimensionella. Serenys storverk Albert Speer och sanningen (1995) är 800 sidor research och tålamod.
Med lirkande pedagogik fick hon Hitlers arkitekt och rustningsminister att långsamt släppa taget om livslögnerna kring ansvaret och skulden för miljoner människors död.
Bödlarnas berättelser väcker hos Sereny samma fråga som författaren och före detta Auschwitzfången Primo Levi ställde ur offrens perspektiv - Vad är en människa och var går gränserna för vår mänsklighet?
Kring åren för krigsslutet arbetade Sereny med föräldralösa, ofta traumatiserade, barn och under de skrivande åren i England kom hon att tränga allt djupare ner i det vi slappt brukar sammanfatta som ondska. Men inte bara hos förövare som Franz Stangel, kommendant i förintelselägren Sobibor och Treblinka (Vid avgrunden, 1974), för Sereny släppte aldrig de utsatta barnens perspektiv.
När det blev känt att Sereny återvänt till Fallet Mary Bell (1972) för att låta den nu vuxna Bell berätta bakgrunden till att hon som 11-åring blev barnamördare, väckte det en storm av kritik. Trots det hade Sereny modet att i Ohörda rop (1998) även beskriva de samhälls- och familjeförhållanden som ledde till att två pojkar 1993 misshandlade och dödade den tvåårige James Bulger. I den uppiskade stämningen var det inte bara engelsk slaskpress utan även premiärministern Tony Blair som vägrade inse skillnaden mellan att förstå och försvara. Men om vi inte får förklara hur ska vi då kunna besvara frågan – vad är en människa?
Sereny visar oss de omänskliga platser som skapar mänskliga monster – tredje riket, kriget, dödslägret men även familjen, och därmed har vi alla ett ansvar att bygga ett samhälle som tillåter oss alla att vara goda människor.
