När slutet var nära
Ett fascinerande verk om stormaktstidens viktigaste magiker, kabbalist och profet – Johannes Bureus
Min generation växte upp i skräck för atomkriget.
I källaren till hyreshuset fanns skyddsrum. I början av telefonkatalogen satt bilagan Om kriget kommer. Katastrofhotet var verkligt.
Numera fasar vi bland annat för den framväxande nationalismen och stormakternas rustning. Och än mer för klimatförändringarnas ohygglighet. Katastrofen är nästan ett faktum. Och frågar du någon av de tusentals arter som utplånas varje år har den varit det ett tag redan.
Dessa katastrofkänslor handlar om världsliga saker. Men för övrigt skiljer de sig inte mycket från hur många människor alltid har känt genom historien. Undergången har ofta stått bakom nästa hörn och lurat som en blottare.
I Håkan Håkansons Vid tidens ände möter vi katastrofkänslorna som de såg ut för fyrahundra år sedan. Den handlar om Johannes Bureus (1568-1652), en av den tidigmoderna svenska idéhistoriens mest berömda namn: magiker, kabbalist, alkemist, profet, bibliotekarie och riksantikvarie.
Det är den mest fascinerande och förföriska historiska text jag läst på länge:
Inte bara för att Håkanson, docent och handskriftschef i Lund, med den äran förvaltar den svenska idéhistoriska traditionen som uppmuntrar ett vackert språk: meningsbyggnaden är rytmisk, liknelserna starka, de korthuggna tänkespråken drabbande, ordvalen lyxiga.
Inte heller bara för att boken är kopiöst illustrerad med fantastiska träsnitt och häpnadsväckande gravyrer, och dessutom är sagolikt vackert formgiven, vilket gör den själv till ett av de kuriosakabinett som dyker upp i texten.
Och inte bara för att författaren skriver om demoner och magi, häxbränningar och monster, blodregn och djävulsdyrkan, alkemi och exorcism och annat härligt kuriöst från renässansen och barocken som är trollbindande för en avförtrollad publik.
Utan främst för att Håkan Håkanson har gett sig fan på att få läsaren att leva sig in i och förstå ett väldigt annorlunda sätt att se på livet och världen: den tidiga svenska stormaktstidens.
Jag upptäckte till min häpnad att jag hade sträckläst de första tre hundra sidorna av denna sexhundrasidiga bok; det säger något om dess kraft.
Håkanson slungar sig själv och läsaren in i Johannes Bureus liv, ned i den originelle tvärviggens säng, tvärs genom hans krämpor och gnäll, men också rakt upp i hans bombastiska och grandiosa självbild där han lyser som lejonet från Norden, en profet i gammaltestamentlig tävlingsklass.
I vår tid hade Bureus kanske traskat fram och tillbaka framför Riksdagshuset med ett plakat: ”Slutet är nära.” Eller kanske snarare skrivit alarmistiska blogginlägg.
Under den sena Vasatiden förvandlas den periferi som var Sverige till en av Europas centralmakter, med kulmen i segern i 30-åriga kriget där drottning Kristina plundrade Prag.
En sådan hastig födelse av en politisk stormakt kräver en hastig skapelse av en lämplig historia. Känt är Olof Rudbecks verk Atlantica, där han hävdar att Sverige är den sjunkna civilisationen Atlantis som Platon talade om. Men Rudbeck lutade sig mot äldre auktoriter, inte minst Bureus.
Johannes Bureus var den första riksbibliotekarien och riksantikvarien, som försökte skapa ordning i den kungliga boksamlingen och en av de första att kartlägga runstenarna i landet och tyda deras inskriptioner.
Bureus tyckte dock att ”Gunlög reste denna sten över Pär, sin make” var ett allt för platt och torftigt budskap.
I hans drömmar var de gamla nordmännen förvaltare av en uråldrig visdom och själva grundarna av den judiska och grekiska kulturen. Dessutom bar runorna på ett hemligt budskap. De utgjorde en nordisk kabbala.
Denna ädla runskrift - adulrunan - gjorde Bureus sig själv till uttolkare för, med hjälp av alla de hemligvetenskaper som utmärker renässansens världsbild: kabbala, alkemi, teosofi, astrologi, magi, demonologi och så vidare.
Håkanson gör sitt bästa för att förklara alla dessa mysterier för läsaren. Porträttet av Bureus blir därför bara ett av den här monumentala studiens epicentra. Det andra är uppmålandet av tiden då mannen med det fyrkantiga skägget levde: det som i bokens undertitel kallas ”stormaktstidens vidunderliga drömvärld”.
Här finns åskådliga och spännande sammanfattningar av hur Luthers reformation gick till, här spåras häxprocessernas uppkomst, här får läsaren en nyanserad bild av den vetenskapliga revolutionens famlande födelse.
Och mycket mer.
Docent Håkansons ambitioner är både vidsträckta och intuitiva. Han unnar sig att låta anekdoter om sillar med profetiska tecken spilla ut över flera sidor, i nästa stund når han högsta stringens.
Det är befriande.
Vid tidens ände är en barock bok om barocken. Ofta tänker jag att Håkanson har gone native genom sin kärlek till epoken.
Högt möter lågt, vidskepelse möter förnuft, skönlitterära partier blandas med akademiska utläggningar, vidunderligheter kontrasteras mot vardagslivets torftigheter.
På det sättet har Håkanson och förlaget i boken själv skapat en avbild - eller ett mikrokosmos - av själva den tid den handlar om.
