Vissa konton följer med till döden
Spotify har blivit en person jag vill behandla med värdighet
Det började väl med Ipoden. Jag laddade ner låtar och skivor, förde över dem och fyllde på tills gigabyten tog slut. Rensade ut sånt som jag alltid klickade bort, till förmån för något nytt och så fortsatte det ett tag. Spellistor som kunde tänkas passa alla eventuella humör jag var på – glad, ledsen, arg, springandes eller kär.
Var och en av dessa låtar kunde säga något om mig, men tillsammans utgjorde de en mycket mer komplett bild. En bild som jag inte behövde visa för någon, men som om jag scrollade runt bland låtarna visste: Det här utgör en bit av den jag är, har varit och blivit.
Jag tänker numer på mitt Spotify-konto som en person. Jag vill vara snäll mot det, behandla det med respekt och värdighet. Inte utsätta det för en onödig chock. Sen råkar man ha fest, och allt man byggt upp förstörs vid midnatt när folk börjar tycka det är roligt att spela sånt vi lyssnade på när ”Voxpop” fanns.
Efter några års användande lär sig Spotify ungefär vad man gillar och rättar sig efter det. När den rekommenderar en spellista för veckan eller nya releaser sköljer en ömhetskänsla över mig. Jag lyssnar tacksamt på trap från Atlanta, följt av en mix av en gammal Neko Case-låt, följt av Markus Krunegårds nya singel väg till och från jobbet. Jaså, så du tycker att electro-producenten Skee Mask från München, vars gimmick är att aldrig visa ansiktet för publiken, är något för mig? Absolut!
Jag vet knappt vad algoritmer är, bara att jag gillar det. Fram tills att det kommer en tjänst eller produkt som slår ut Spotify kommer kontona ticka på. Spellistorna utvidgas, de sparade låtarna uppgår i tusental. Och tänk om vissa tjänster aldrig ersätts, även om det verkar osannolikt. Trots att unga vänder sig bort från Facebook så borde väl de över två miljarder användarna vara för sammankopplade för att helt försvinna? Jag har levt i 28 år och undrar om det finns konton som kommer följa med under de resterande åren.
Ett par av de tjänster man undertecknat och byggt upp till en del av sig själv, blir kära ägodelar. Fysiska saker försvinner med tiden. För varje flytt gör man sig av sig av med några av dem. Musiken försvinner inte, sättet att samla på den förändras. Mitt Spotify-konto har hängt med genom olika länder och städer, men mest mellan olika tråkiga platser i Stockholm.
Ibland fungerar det som påminnelse. En tidig morgon när tunnelbanan är full av människor som precis börjat klä sig i tjocka jackor, och därmed tycks göra själva vagnarna mindre, spelas ”Into my arms” med Nick Cave. Jag har inte bett om det. Är därför inte förberedd. Minns plötsligt när min mamma och jag satt på en balkong i Grekland för länge sen, och just den låten dök upp på radion. Hon tystnade. Bad mig att inte säga något under de följande minuterna. Det fanns en rymd där.