Tystnad, symbolpolitik, tagning – Visionärerna flyr landet
Svensk film har outsourcat sig själv
Häromveckan kom Myndigheten för kulturanalys med rapporten Så fri är konsten. Enligt utredarna är den inte fri alls. Svensk kulturpolitik kritiseras för att styra utövarna, eftersom ”bidragsgivarna premierar vissa ämnen och perspektiv”. Kritiken gäller framför allt Kulturrådet och Filminstitutet.
Nära hälften av de sökande till SFI uppger att de anpassat innehållet för att öka chansen till bidrag; 33 procent att de någon gång avstått från att söka ”på grund av bedömningskriterier […] i konflikt med konstnärlig frihet”. Väntad läsning, men ändå helt bedrövlig.
Eftersom filmbranschen i hög grad präglas av tystnadskultur – samma utredare konstaterar att många ”lever under knappa ekonomiska förhållanden”, vilket ”kan antas bidra till […] lyhördhet för styrning” – har kritiken svårt att få fäste. Oetablerade är det få som lyssnar på, etablerade värnar sitt förhållande till SFI.
Publikkris, ledarkris – filmkrisen kan benämnas olika. Streamingväldet har ställt saker på sin spets, men problematiken är inte ny. En orimligt stor del av produktionspengarna har länge gått till rent kommersiell film – genom marknadsstödet, genom PRS (publikstöd i efterhand) och genom konsulentstödet (som därmed också marknadsanpassats). Ett fåtal konsulenter sitter på all makt och ofta länge. Klickar man inte med dessa gatekeepers finns i princip inga andra filmvägar.
Samtidigt kommer något gå förlorat om vi inte vågar titta nära och noga runt omkring oss, och inte minst på oss själva. Annars kommer denna identitetskris urholka filmkulturen helt.
Samtidigt ser publiken allt mindre svensk film på bio. Klyftan mellan högt och lågt, mellan regissörer som siktar på festival och de som nöjer sig med premiär hemma, växer.
Anna Serner, omtalad för sitt jämställdhetsarbete världen över men passiv i annat viktigt, kommer avgå som vd under hösten. Under sina tio år på stolen har hon omgett sig med strateger och kommunikatörer som, precis som hon själv, vet lite om film. I stället har de ägnat sig åt symbolpolitik – att skapa etiketter, adressera avsändare och på så vis styra innehållet. Fasader har putsats – och eldar släckts – med en ny liten satsning eller ett noga arrangerat panelsamtal.
Det händer numera att mäktiga i filmsverige slår sig för bröstet med sin okunskap. Dagens filmstudenter har inte heller sett Tarkovskij, känner inte till Claire Denis. Fler och fler av dem siktar direkt på tv. Med ökad streaming verkar både bransch och medier villiga att sudda ut gränsen mellan tv och film, som får allt mindre utrymme på kultursidorna och i fikarum.
Krisen, som uppstått i en brist på filmkultur, är också en identitetskris. För det positiva i allt detta: vi har fortfarande gott om visionära filmskapare där ute – även om många verkar ha flytt utomlands.
Förra året hade vi två Cannes-stämplade filmer: Ninja Thybergs Pleasure inspelad i Los Angeles porrindustri och Magnus von Horns Sweat om en fitness-influencer i Warszawa. Ronnie Sandahls Tigrar, en tredje uppmärksammad, äger rum på Milanos fotbollsscen.
Och så fortsätter det: Ruben Östlunds kommande Triangle of sadness utspelar sig runt Medelhavet. Levan Akin har efter And then we danced i Georgien funnit nytt material i Turkiet. Gräns-regissören Ali Abbasi gör film om en seriemördare i Iran, dit också Charmören-regissören Milad Alami förlagt sin andra film. Tarik Saleh gör ännu en film från Mellanöstern. Roadmovien Sagres, av Lovisa Sirén, passerar en handfull europeiska länder på väg mot Portugal.
En annan debutant, Abbe Hassan, skildrar flyktingkrisen på plats i Grekland. Årets enda svenska film i Cannes, Nathalie Álvarez Meséns debut Clara Sola”, är inspelad i Costa Rica, där den också utspelar sig.
Bortsett från trötta adaptioner (fortsatt lätt att få finansiering), talangsatsningen Moving Sweden (som har mycket kvar att bevisa) och dokumentärer (svensk paradgren), är det som om svensk film inte längre utspelar sig i Sverige, som att den har outsourcat sig själv till utlandet.
Skälen kan förstås vara många. Vi lever i en global värld, ofta är det billigare och friare att göra film utomlands – fortfarande saknas till exempel skattelättnader för filmproduktion på hemmaplan.
Men det finns ett annat vägande skäl: ett filmsystem som slagit knut på sig själv, som i jakten på att göra rätt och gott skapat ett klimat som är direkt hämmande. Jag tror att filmskapare (som kan) flyr delvis på grund av denna könlösa miljö, en struktur som undan för undan sänkt nivån på samtalet, på skaparförmågan, satt det fria uttrycket ur spel.
Självklart måste nationell film (om termen ens är gångbar längre) kunna se olika ut och utspela sig på olika platser, med tanke på den värld vi lever i och den rörelse och migration som sker framför ögonen på oss.
Samtidigt kommer något gå förlorat om vi inte vågar titta nära och noga runt omkring oss, och inte minst på oss själva. Annars kommer denna identitetskris urholka filmkulturen helt. För att svensk film ska återfå förtroendet – hos publiken och inte minst för sig själv – krävs att nyckelpersoner på departementet, på institutet och i branschen inser vikten och hela grunden för konstnärligt skapande.
Häromdagen lanserade några stora aktörer äntligen en bioklubb som ska inspirera besökare att se fler filmer. Det är exakt en sådan åtgärd som på sikt kan bidra till att stärka filmkulturen.
En ännu viktigare åtgärd vore att förankra den rörliga bildens roll i läroplanen, lära ut bildkritiskt tänkande och genom en mycket aktivare skolbio ge unga möjlighet att i grupp uppleva saker de annars inte skulle exponeras för, vilket är hela grunden för offentligt finansierad konst, inte minst i vårt eskalerande klassamhälle.
En stor föregångare här är Frankrike, som nyligen lanserade ett ”culture pass” där landets ungdomar får 300 euro att spendera på valfri kulturell aktivitet eller utrustning, låt vara en konsert eller ett staffli. Under pandemin har mest pengar lagts på litteratur; nu sedan samhället öppnat väntas en stor del läggas på biobesök.
Hellre än att alla våra filmare drar utomlands borde svenska kulturpolitiker och filmbyråkrater hämta inspiration utifrån. Inte begränsa fantasi och kreativitet genom att öronmärka medel efter identitet och typ av innehåll, utan skapa förutsättningar för hela landets befolkning, och särskilt unga, att både uppslukas av och sedan konsumera filmen.