Olof Åkerlund får Axel Liffner-stipendiet
”’Obs’ har under Olof Åkerlunds tid blivit en omistlig kunskapskälla för en mängd radiolyssnare”
Axel Liffner-stipendiet på 30 000 kronor instiftades 1984 när Aftonbladets kulturredaktör Axel Liffner gick i pension, och han blev också den första mottagaren. Priset ska gå till ”en kulturjournalist som i sin verksamhet kombinerar djup kunskap om konst och kultur med ett lyhört sinne för kulturjournalistikens språk och uttrycksmedel”.
Juryns motivering: ”En kunnig och engagerad producent är en alkemist som förvandlar det dunkelt tänkta och slarvigt sagda till renaste publicerbara guld. I skymundan och utan byline kämpar hen med idéerna, uttrycken och formuleringarna. ’Obs’ har under Olof Åkerlunds tid förvaltat sitt arv som en offentlig frizon för den självständiga, prövande tanken, och därigenom blivit en omistlig kunskapskälla för en mängd radiolyssnare. Därför tilldelas han 2020 års Axel Liffnerstipendium.”
Juryn består av Aftonbladets kulturredaktion.
Att tala i nio minuter om ett ämne kanske inte låter så svårt, men försök göra det utan att någon tankegång blir grumlig eller en detalj oklar. Det är vad som görs i Obs i P1, fyra gånger i veckan.
Ofta finns en koppling till något verk, nytt eller gammalt, men essän går utanför det, renodlar och prövar idén, och/eller sätter den i ett större sammanhang. Lyssnaren kan få något helt nytt presenterat för sig – eller en ny ingång på något välbekant. Det ska framföras med viss stilistisk höjd också, bli en ”förening av fakta och känsla, förnuft och själ”.
De sista orden är Olof Åkerlunds, som är programmets producent och 2020 års mottagare av Axel Liffner-stipendiet. Han har ett stall av främst frilansare som skriver och läser in essäerna men redaktionen, det är han.
De flesta av idéerna kommer också från honom men, påpekar han, det är bara frön han sår. Det är essäisterna som tänker, skriver och med sina röster präglar resultatet. Han får också in många obeställda texter, några passerar nålsögat och då blir han extra glad: när någon för honom ny person lyckas vända på ett invant tankesätt.
– Just det där är en riktig Obs-känsla: ”Åh fan, så kan man också se på saken”, skriver han.
Han skriver eftersom vi genomför den här intervjun via mejlen. På långfredagen drabbades Olof Åkerlund av en hjärnblödning. När jag frågar hur han mår nu förklarar han: ofta känns det som när man länge har hängt upp och ner, huvudet har blivit blodfyllt och det liksom trycker på från flera håll. Mest ligger han ner, promenaderna är korta och ostadiga men han har fått en käpp som han är ”ganska nöjd över”. På det hela stora tycks det gå åt rätt håll men långsamt.
Jag skriver att det är bra om vi kan vara öppna gentemot läsarna om varför vi gör intervjun på mejl och undrar vad han vill berätta. Han svarar att han inte har några problem med att prata om hjärnblödningen.
Jag mejlar honom några vida frågor om Obs och producentrollen, nästa morgon har jag fått svar.
För han kan åtminstone stundtals läsa och skriva, om än inte allt.
– Egentligen skulle jag ha ägnat våren åt att läsa Sokrates försvarstal på originalspråk men hjärnan har inte orkat med den grekiska grammatikens alla egensinnigheter, så jag läser om Jan Stolpes Platonöversättningar.
Filosofi, poesi och antikens litteratur är hans egna favoritämnen men spännvidden i Obs är oändligt mycket större – veckan då den här intervjun görs handlar essäerna om en ny syn på äganderätten, om gotisk litteratur, om racercyklar och om den iranska poeten Forough Farrokhzad.
– Det går inte att definiera programmet utifrån ämnesval, inget mänskligt är mig eller essäisterna främmande, skriver Åkerlund.
”Obs” kan kallas ett kulturarv i sig, det började sändas 1963 och är därmed ett av SR:s äldsta program. Bland lyssnarna har det ofta bara kallats ”Kulturkvarten” och det har bytt form flera gånger. Olof Åkerlund tog över producentrollen 2017.
Daglig debatt, menar han, finns överallt – på kultursidor och i många andra av SR:s program. Men även om essäerna i Obs emellanåt knyter an till en aktualitet så ska de tillföra något ytterligare.
– För att uttrycka mig diplomatiskt så är det inte ett problem i svensk kulturjournalistik att för få personer springer på samma bollar. Ofta kan man på förhand lista ut vad som kommer att står i de tre första artiklarna. Jag vill snarare att Obs ska sätta agendan genom att få lyssnaren att tänka på ett nytt sätt än tidigare.
Som redaktör misslyckas du dagligen, skriver han.
Det finns en särskild poäng med att hålla essäerna tidlösa, undvika tidsmarkörer. Olof Åkerlunds tanke är att Obs ska vara ett bildningsarkiv där något som skrivs i år ska kunna sändas om fem eller tio år. Han vet att det går.
– I april 2020 sände jag ett nedkortat nyårstal av Tage Aurell från 1949, som talade direkt till vår tid. Jag vill lyfta fram de historiska och existentiella perspektiven.
Olof Åkerlund får Liffner-stipendiet just för sin roll som producent, som är radions ord för redaktör – alltså den som i bakgrunden arbetar med att lyfta, putsa och kritiskt granska andras texter, och bistår under inspelningen.
Så hur blir man då en bra redaktör? Det vet ingen, hävdar han, och fortsätter att det finns något förmätet i att ens försöka besvara frågan.
– Som redaktör misslyckas du dagligen, skriver han.
Men i hans fall tror han att det har hjälpt att han själv har gått skrivarlinjen vid folkhögskolan i Skurup och trimmats i att både ge och få textkritik. Ännu viktigare är hans tio år på Sydsvenskan, där han var redaktör men först redigerare – alla som jobbat på tidning vet att det är redigerarna som har den bästa textkänslan.
För honom gäller också att kunna se, eller kanske snarare höra, bortom den skrivna texten. Den ska ju i första hand lyssnas på.
– Med vissa riktiga radiorävar så kan det vara svårt att direkt se textens kvalitet på papper, du måste höra rösten i huvudet för att förstå. Vad det är som händer där, när framförandet inte bara förädlar utan närmast förändrar innebörden, det försöker jag fortfarande förstå.
Så långt kommen i min text inser jag att jag glömt ställa de självklara frågorna ”hur känns det?” samt ”vad ska du göra för pengarna?”, mejlar och får svar några timmar senare.
– Det var väldigt oväntat och mycket glädjande. Det är en fin lista att ha sitt namn på. Men jag tycker att det är bra för er också, man ska ha några okända människor om priset ska behålla sin kvalitetsstämpel!
Dessutom kom det vältajmat.
– Det var precis det lyft min sjukpenning behövde. Om jag köper någonting till mig själv så blir det en bok. Om någon vill sälja sitt ex av Lotta Lotass Sparta så får de höra av sig.
Jag blir vänligt redaktörad av Olof Åkerlund, och jag behöver det.
Eftersom det är svårt att göra den här sortens intervju utan att ses eller tala med varandra, skickar jag honom ett utkast på hela texten. I svaret skriver Åkerlund att det var ”lite angstanstruket” att läsa, att se sina skrivna svar som pratminus, kanske en del går att justera lite? Vidare, en del synpunkter.
En del har jag missförstått, något är lite slappt formulerat – mina ord men så var det – och så några rena faktafel, som får mig att vrida mig i genans. Men också några uppskattande kommentarer, och förslag hur jag kan gå vidare.
Jag blir vänligt redaktörad av Olof Åkerlund, och jag behöver det.
Han skriver också: ”Du behöver inte hålla igen dina frågor av hänsyn.”
Okej. Jag mejlar: ”Var du nära att dö? Vad gör en sådan upplevelse med dig/en?”
– Om jag som många andra som drabbas av stroke inte hade kunnat tänka, läsa och skriva som vanligt så hade jag kanske inte varit vid så gott mod som jag ändå är. Men döden? Den oroar mig inte för egen del, döden är ett problem för dem som lever kvar. Det betyder inte att jag inte tar den på allvar, ändligheten gör ont men är också vacker och det som ytterst ger tillvaron mening. Samhället vi har byggt förnekar på många sätt detta, men den som lyssnar på ”Obs” är lite bättre rustad.
Åh fan, så kan man också se på saken.