Dagens Nyheter ägnar sig åt populism
Det blir destruktivt när Wolodarski underminerar journalistiken med illa underbyggt tyckande
Vi lever igenom ett historiskt skeende. Vårt lilla rika land, där vi är vana att ha kontroll och se världen på avstånd, är mitt i en kris. Den drabbar inte människor långt borta, i ett krig eller ett flyktingläger, utan här, nära.
Jag är själv orolig. För mina föräldrar, för vänner och familj i riskgruppen. Jag är orolig för påfrestningarna på vårt samhälle, även de som går bortom sjukdom och död. Vi står inför en tid av stora prövningar och ingen vet hur länge den varar. Jag försöker hålla ord som lugn, solidaritet och gemenskap i huvudet.
Vad är journalistikens roll i detta? Det är komplext. I uppdraget ingår att informera allmänheten om läget och vad som förväntas av dem som samhällsmedborgare. Men lika viktigt är att granska, att ifrågasätta: vad baserar myndigheter och politiker sina beslut på? Finns andra alternativ? Hade tidigare och alternativa åtgärder varit mer effektiva?
Samtidigt är en epidemi inte som andra processer där fakta är givna. Det vi hanterar är en ny sjukdom. Osäkerheten är stor när det gäller dödlighet, smittsamhet i olika grupper, inkubationstider, spridningsvägar. Till detta hela tiden skiftande kunskapsläge förhåller sig experter och beslutsfattare. I jobbet ingår att göra svåra avvägningar, men också att orka ändra sig när verkligheten förändras.
Många av oss frossar i dessa dagar i information. Jag pratar själv med experter, professorer, läkarkompisar. Jag läser allt jag kommer över i svensk och internationell press och sociala medier. Jag stannar uppe på nätterna, läser och oroar mig. Jag studerar diagram som ser vederhäftiga ut, men som vid närmare granskning jämför olika saker på skakig grund.
En person som på ett förunderligt sätt har bilden klar för sig är Peter Wolodarski, ledande opinionsbildare och chefredaktör för Dagens Nyheter. Han har under de två senaste veckorna, på Twitter och krönikeplats, drivit en linje som går på tvärs med både Folkhälsomyndigheten och den egna tidningens nyhetsrapportering.
Tonläget har successivt trappats upp. ”Har sedan januari nära följt utvecklingen utanför Sverige och läst vad de främsta internationella epidemiologerna sagt”, skrev Wolodarski på Twitter i fredags kväll. På fullt allvar verkade han vara övertygad om att ingen annan hade samma denna utblick och kunskap om vad vetenskapen säger. Inte Sveriges expertmyndigheter. Och inte hans egna journalister.
Riktigt konstigt, för att inte säga destruktivt, blev det i fredags när Dagens Nyheter toppade sin sajt med två artiklar. Högst upp återfanns chefredaktörens krönika: ”Stäng ned Sverige för att skydda Sverige” löd rubriken. Direkt under låg en artikel producerad av nyhetsredaktionen. Rubriken löd: ”Tegnell: Inget stort mörkertal i Sverige.” I artikeln rapporterades att landets statsepidemiolog ännu inte såg några tecken på någon omfattande samhällsspridning av Coronaviruset.
Läser man Dagens Nyheters nyhetsrapportering finns mycket bra journalistik som beskriver komplexiteten i det som nu sker. Wolodarski verkar dock inte ha läst det. Han driver en linje som ofta bestrider det hans egna vetenskapsjournalister skriver, och i stället verkar grundad i en egen känsla och experter som han hittat på internet. Som professorn i global katastrofmedicin Johan von Schreeb skrev i Svenska Dagbladet idag, så framstår Wolodarskis inlägg som drastiskt, illa underbyggt och polariserande.
Att det finns olika ingångar och uppfattningar i ett sådant här skede är naturligt. Men Peter Wolodarski är ingen vanlig tyckare. Han leder en av landets viktigaste nyhetsredaktioner. Om han har bra källor, varför låter han inte sina reportrar ta del av dessa och göra jobbet med att värdera dem?
Dagens Nyheter har en särställning i svenskt samhällsliv. Det är husorganet för huvudstadens tjänstemän och bildade medelklass. Tidningen har under Peter Wolodarskis tid som chefredaktör gått från ekonomisk kris till starka resultat. Det är ingen liten bedrift.
Under finanskrisen ifrågasatte Wolodarski, då som chef för DN:s ledarsida, den i Sverige rådande konsensus bland ekonomer och det politiska etablissemanget som gick ut på att fortsätta strama åt. Inspirerad av ledande amerikanska ekonomer drev han linjen att en keynesianskt inspirerad, mycket mer expansiv finanspolitik var rätta vägen att gå.
För den som följde internationell debatt var det inte en originell position. Men i den svenska politiska miljön var det, för en liberal, ett modigt och självständigt ställningstagande. Linjen drevs kraftfullt i ett antal stort uppslagna texter på ledarplats, vecka efter vecka. Den fick stort genomslag i debatten, om än inte i politiken.
Peter Wolodarski fick, för att sammanfatta, rätt den gången. Några år senare lämnade han ledarsidan och blev chefredaktör, och har bibehållit en stark egen röst där han på krönikeplats bedriver åsiktsjournalistik som sätter sin prägel på tidningen.
Men en ledarskribent är något annat än en chefredaktör. Och en pandemi är något annat än en finanskris.
I sin senaste krönika avfärdar Peter Wolodarski statsepidemiolog Anders Tegnell som ”arrogant” (vad får han det ifrån?) och efterlyser politisk handlingskraft. Han hänvisar till det politiska beslutsfattandet i Danmark. ”Mette Frederiksen har visat att hon förstår vad som står på spel. Hon har agerat kraftfullt”, skriver Wolodarski.
I går framgick att den danska regeringens beslut inte var baserat på vetenskaplig grund eller på inrådan från landets egna expertmyndigheter. Tvärtom sade Søren Brostrøm, chef på den danska motsvarigheten till Folkhälsomyndigheten, att förslaget inte funnits med bland myndighetens rekommendationer. Det var politiskt motiverat, inte vetenskapligt.
Låt mig göra en sak klar: jag är ingen expert. Jag har inga egna starka åsikter kring om skolor ska stänga eller hållas öppna, eller om gränser ska bommas igen. Jag försöker, liksom många andra, förstå kommunikationen från Folkhälsomyndigheten som ibland framstår som otydlig. Jag anser att det är ytterst angeläget med gedigen rapportering om för- och nackdelar med olika vägval och strategier.
Men vad som inte behövs är starka röster som på mycket svagt underlag skriker ut tvärsäker kritik.
Journalistikens uppdrag är att ifrågasätta och ställa besvärliga frågor. Det ska och måste DN göra, liksom andra nyhetsredaktioner. Men i en kristid har ledande opinionsbildare – och särskilt den som leder en av landets viktigaste nyhetsredaktioner – också ett annat ansvar: att inte hemfalla åt populism.