Monstruöst hyckleri om Ukraina
Åsa Linderborg: Vi behöver en tredje ståndpunkt
Händelserna i Ukraina kan beskrivas på olika sätt.
I DN Kultur påstår den amerikanske historikern Timothy Snyder att västerländska media rakt av har kopierat Putins propaganda: den folkliga revolutionen är en fascistisk statskupp.
Snyder, som är känd för att driva den originella tesen att Tyskland och Sovjet tillsammans startade andra världskriget, förefaller vara uselt inläst på åtminstone svenska medier.
I svensk debatt och nyhetsbevakning ter sig frågan om Ukraina rätt enkel. Russofobin bestämmer infallsvinklar och faktaurval: det är Ryssland som är roten till det onda, medan den västvänliga oppositionen vägleds av en fram till nu uppdämd frihetslängtan. Man noterar att några högerextremister nästlat sig in bland de rättfärdiga, men det anses inte vara så mycket att orda eller bråka om.
Det är inte bara vänstern som kan drabbas av revolutionsromantik; Timothy Snyder målar upp demonstranterna på Majdantorget som gjutna i ett stycke. I själva verket är oppositionen en brokig skara med blandade motiv. På torget fanns vanliga människor som bara vill få det bättre, systemkritisk vänster och EU-lojala liberaler. Där fanns också fascister.
I svensk press benämns de senare som ”radikala krafter” alternativt ”de nationella”, som de själva kallar sig, men det finns inget annat namn än fascism för den rörelse de företräder. De är allt annat än marginella; sen en vecka tillbaka sitter de i regeringen. I Snyders artikel nämns de inte alls. Det är rena fablerna, skriver han, att fascister eller ens nationalister alls skulle vara inblandade.
Partiet Svoboda, som nu har tunga ministerposter – vice premiärminister, försvar, ekologi och jordbruk – var fram tills nyligen ett öppet nazistiskt parti. Världsbilden vilar på idén om ett etniskt rent Ukraina. I deras idealsamhälle finns inte plats för ryssar, judar eller homosexuella. Det var de som med hot stoppade gayparaden i Kiev 2012 (vilket varken Janukovitj eller Putin hade nåt emot).
Svoboda ser sig själva som arvtagare till de ukrainare som stred för Tredje riket. De räknar till landets hjältar dem som deltog i de fruktansvärda judepogromerna, först under ryska inbördeskriget och sen under andra världskriget. (Den ukrainska nationalismens historia är rakt igenom ruskig. Västvärldens tidigare man på plats, Jusjtenko, hedrade vördnadsfullt judemördaren Symon Petlura.)
Utbildningsministern i den nya regeringen har en bakgrund i paramilitära organisationen Högra sektorn. Så avser man disciplinera det uppväxande släktet att omfamna auktoritära idéer. Och hålla koll på universitetsstudenterna, som till sin natur alltid är regimkritiska.
Även riksåklagaren har sin hemvist i Svoboda.
Folket på Majdantorget vill demokrati, det har Snyder rätt i, de allra flesta ville säkert också social rättvisa. Deras protester har utnyttjats av grupper som vill nåt annat. Snyder ser inga fascister i Ukraina – ”allt tal om en högerextrem kupp är rena nonsens” – skriver han. Men faktum är att de redan med järnnävar har börjat utrensningen av ämbetsmän och folkvalda politiker i de västliga regionerna. Det är de som skriver på husväggarna: ”Här bor det en jude”.
Den som tror att den andra delen av regeringen, Fäderneslandsförbundet, ska kunna tämja dessa ”radikaler”, ringa in dem, uppfostra dem att ta demokratiskt ansvar, är blåögd. Och principlös; fascismen får inte bli rumsren bara för att den delar taburett med den västlojala borgerligheten. En historiker som Timothy Snyder, som har andra världskriget som specialitet, borde åtminstone höra nån varningsklocka ringa.
Absurt nog är det i stället Ryssland och Putin som jämförs med nazismen.
Jag är ingen putinista och kommer aldrig att bli. Mina sympatier ligger hos den ryska vänsteroppositionen. Den som med högermannen Putins goda minne i dagarna fängslas för saker som är långt djärvare än att spela elgitarr i en kyrka. Men när Putin jämförs med Hitler blir jag beklämd över historielösheten. Det är en skymf mot Tredje rikets alla miljoner offer, varav många dog just i Ukraina i massakrer som Svoboda hyllar som sitt historiska arv.
Carl Bildt säger att Ukraina i Janukovitj har ”fått sin Quisling”. Än en gång spelar Bildt ut nazikortet mot Ryssland i ett perverterat historierevisionistiskt utfall. Jag fattar inte att han får hållas på den nivån med det tonläget – och att han gör det för att skydda en regering som hyser antisemiter. Dessutom är liknelsen usel; Quisling satt i Norge och drog ingenstans.
Fram tills nyligen sträckte sig de ukrainska fascisternas internationella kontakter till såna som ungerska Jobbik och Svenskarnas parti. (De är alltför extrema för SD; den som ”facebookgillar” Svoboda riskerar uteslutning.) I dag anses de vara en legitim kraft att styra Ukraina.
Den som är likgiltig till vad Svoboda är kapabla till i Ukraina men samtidigt bekymrar sig om SD:s framgångar här, måste fundera över logiken i sitt tänkande.
Nyligen läxade Carl Bildt upp SD:s representant i den utrikespolitiska debatten. Bildt påpekade att många svenskar snart kommer att skämmas över att SD sitter i EU-parlamentet tillsammans kontinentens bruna partier. Det har han helt rätt i, men själv är han euforisk över att grupper långt till höger om SD kommit till makten i Ukraina. Inte för att han gillar Svoboda, för det gör han inte, utan för att han än starkare avskyr Ryssland och tagit som sin livsuppgift att springa USA:s ärenden.
Det är bara nazister förr i världen som anses farliga. De som är verksamma nu duger som bundsförvanter - i alla fall om de står på rätt sida i stormaktsspelet.
Spelet om Ukraina är ett monstruöst hyckleri.
Oligarker rivaliserar med varandra, vissa allierar sig med EU, andra med Ryssland. Knappast nån bryr sig om folket. Det största regeringspartiet, Fäderneslandsförbundet, är marknadsliberaler som vill sälja ut vad som finns kvar och anpassa ekonomin till EU:s och IMF:s ”åtstramningsprogram”. Det är kravet för både nödlån och handelsavtal.
Det är en alltför enkel förutsägelse att människorna på Majdantorget väldigt snabbt kommer att tröttna på de nya makthavarna och börjar demonstrera igen. Jag betvivlar att väst, eller Timothy Snyder, kommer att hälsa de protesterna med öppna famnen.
Det heter att Ukrainas suveränitet måste respekteras. Principen om nationellt självbestämmande som inte gällde i Afghanistan, Irak eller Libyen är plötsligt viktig igen. Dock inte i Pakistan, som Obamaadministrationen dag ut och dag in attackerar med drönare. John Kerry bjuder på storartad komik när han varnar Ryssland för att invadera med ”påhittade argument”. Vips hyllar USA folkrätten, som i tjugo års tid ansetts föråldrad. Eller som tjänsteandar med viktig min brukar säga när USA invaderar: ”folkrätten är i utveckling” (det vill säga under avveckling).
Jag vet inte vilka västerländska medier Timothy Snyder tagit del av, men jag skulle säga att det svenska kommentariatets enögdhet är frapperande. Eller som Johan Croneman skriver i samma DN Kultur: ”just den här veckan, är det bara en linje som gäller”.
När det gäller Ryssland ser bombliberalerna blott maktpolitiska motiv, realpolitik, geopolitik. Och säkert med rätta. Krim är nära nog den enda militärbasen som Ryssland har utanför sitt eget territorium medan USA/Nato har minst 700 baser runt om i världen. Kalla det ”makthunger”, men det klart att Putin värderar Krim. Men när det gäller den egna sidan är kommentariatets blick grumligare. Då fantiserar man hellre om ädla humanitära bevekelsegrunder än funderar över realpolitiska skäl: Putin drivs av makt men EU och USA av missionen att skapa gott, vilket resultatet än blir.
Slutsatsen av detta är inte att bombliberalerna är inkonsekventa i sin hållning till folkrätt och interventioner. Tvärtom är de bara alltför konsekventa; USA:s fiender blir alltid deras egna. Har man förstått det faller alla ställningstaganden på plats. Då förstår man också varför medierna traskar patrullo.
I det senaste dygnets rapporteringar kan man läsa att Putin vill äta upp inte bara Ukraina, utan också Polen och Sverige. Snart har Bildt med hjälp av unken rysskräck provocerat fram ett svenskt Nato-medlemskap. Intressant nog undviker Reinfeldt frågan, han talar i stället om att Sverige ska stärka sitt försvar. Varför synar ingen den sprickan?
Och varför frågar ingen efter den svenska neutraliteten?
En rysk intervention skulle vara omöjlig att försvara, Ryssland måste självklart acceptera Ukrainas suveränitet. Men jag förstår inte den som likt Carl Bildt tvärsäkert vågar fnysa, att ryssarna i Ukraina inte har nåt att frukta.
Att Janukovitj är folkvald och därför inte får avsättas, är inget avgörande argument. Historien har gott om exempel på demokratiskt valda presidenter som spårat ur och borde ha störtats i gruset. Men att en legitim folklig desperation över Janukovitj styre och Ukrainas usla ekonomi används som en språngbräda av fascister är skrämmande. Särskilt som de påhejats av västvärldens liberaler – inte ens de som kallar sig experter vill se vilka de har att göra med.
Det går inte att hålla på nån i det här stormaktsinfernot. EU:s nykoloniala marknadslösningar, svartskjortor eller Putin – vi behöver inte välja någondera. Ett nytt kallt krig kräver en ny tredje ståndpunkt.
En tredje ståndpunkt kompromissar inte med folkrätten men heller inte med fascismen. Den hävdar att den nationella suveräniteten står fri från alla militärpakter. Att demokratin bara kan byggas underifrån, av folket, på arbetsplatserna, i bostadsområdena. En tredje ståndpunkt väljer demokrati, humanism, social progress. En tredje ståndpunkt bygger på ett kritiskt tänkande bortom Korruptionen, bortom Kapitalet, bortom Kreml.
Det är det enda sansade vi kan samla oss kring för att inte hundraårsminnet av tragedin 1914 ska firas med en upprepning.