Att alla avgår kanske är den enda lösningen
Krisen i Svenska Akademien tråkar vidare, dag efter dag. Det som först var en farsartad tillställning har förvandlats till ett sorgespel som gränsar till patetik.
Nog förstår jag Ola Wongs frustration över Björn Wimans känslostyrda kommentarer som nu går in på sjunde månaden (SvD 25 maj). Vi är många som plågas av det entoniga moraliserandet i Dagens Nyheter (i snart sagt alla frågor). Jag har skrivit om det själv. Men det är ändå knappast, som Wong menar, DN:s fel att Akademien har brutit samman. Den har sig själv att skylla, med sin vänskapskorruption och en krishantering som trotsar allt man någonsin sett.
Det är svårt att skriva om Svenska Akademien utan att blanda in känslor, Wong själv är ju ett exempel på det. Redan de arton kvinnorna som trädde fram i Matilda Gustavssons reportage väcker något i läsaren. Inte heller går det att förhålla sig kylig till Horace Engdahls lika hutlösa som klantiga utspel eller hans exhustrus pajkastningar. Eller till kungens återinträde på scenen eller knytbluslynchismen – ja, till någonting som har med det här att göra.
Jag håller inte heller med Wong i hans beskrivning av medierna. DN har, med ett par texter som undantag, talat med en och samma överspända bröstton. På den redaktionen driver man kampanj. Men vi andra har ändå försökt säga något mer och annat.
Att mediabevakningen blivit så massiv beror ju på att Akademien visat sig bestå av ett antal glappkäftar som satt i system att utnyttja medierna för sin egen sak. Och vi har tacksamt distribuerat allt.
Men trots att ledamöter läcker som såll, är det fortfarande alltför mycket som vi inte känner till. Jag betvivlar inte att Engdahl kallat Sara Danius för ”inkvisator”, men jag vill veta vad de andra å sin sida har använt för ord om Katarina Frostenson och Kulturprofilen. Så länge vi inte har hela konversationen, helst i protokollform, framstår allt skvaller som ett spel för gallerierna. Att vara ”god” betyder inte alltid att man är pålitlig. Arrogansen präglar båda sidorna.
Jag skriver ”Kulturprofilen” och inte ett franskt dubbelnamn. På Aftonbladet är vi försiktiga med namngivningar. DN avslöjar inte heller hans identitet, fortfarande efter sex tusen artiklar om ”krisen i Svenska Akademien”. Jag anser att båda tidningarna gör fel. Katarina Frostenson drabbas av publiceringsskador å mannens vägnar, allt han gjort knyts till hennes namn.
Med avslöjandet om Kulturprofilen etablerade DN ett nytt journalistiskt begrepp; de skriver ”vittnen” istället för källor. Ett vittne är alltid vitt, en källa kan ha en agenda. Det är säkert omedvetet, men hjärnans omedvetna associationer går till den tunga vittneslitteratur som Svenska Akademien prisat de senaste åren.
Matilda Gustavssons grävjobb är övertygande och de kvinnor som berättat om sina erfarenheter har min fulla erkänsla, men allt måste ändå kunna problematiseras. Kulturprofilen har utnyttjat kvinnor, ja. Men han har också hjälpt och byggt upp en massa kvinnors självförtroenden och framgångar. Många som hamnat i hans garn har varit sköra. Men många har kalkylerat med möjliga fördelar, vilket de också fått.
Dessutom vore det klädsamt med en viss skuldfördelning. Ingen tidning har som DN genom åren lovordat klubbens verksamhet – trots att de nu påstår att ”alla visste”.
Vad händer med Akademien? är frågan som vi ställt oss i månader. Nobelstiftelsens vd Lars Heikensten säger i Ekots lördagsintervju att vissa ledamöter borde fundera över sin framtid. Han nämner inga namn men underförstått handlar det främst om Horace Engdahl. Heikensten säger också att litteraturpriset kan ställas in tills dess förtroendet för Akademien är återställt.
Det är svårt att förstå hur Horace Engdahl ska klara sig ur en sådan utpressningssituation: Det blir inget Nobelpris förrän du flyttar på dig.
Men om Horace Engdahl ska avgå, måste alla göra det. Han är den ende som ståndaktigt står fast vid dårskapen att försvara Kulturprofilen. De andra är fega nog att krypa till korset utan att rannsaka sig själva.
Det kanske är det den enda lösningen. Samtliga slutar och litteraturpriset ställs in de kommande, säg, fem åren för att de nya ledamöterna ska kunna läsa in sig på åtminstone några författarskap som skulle vara värdiga världens främsta litterära utmärkelse. De som sitter där nu äger ju trots allt en viss kompetens, att utse en Nobelpristagare är inget man gör i en handvändning.
Vakuumet kommer bli oerhört tröttsamt för alla kultursideskonsumenter. Inget kommer bli mer patetiskt, mer outhärdligt än att först tvingas ta del av manierade morgontidningens kampanj om vilka arton som borde väljas in i Akademien. Och därefter tre års malande om vilka moraliskt och politiskt otadliga författare som borde komma ifråga för Nobelpriset.
Tyvärr är det nog så det måste bli.