Kinesiskt drömspel i brutal akustik
Lennart Bromander ser något vackert på Vadstena
Japansk-amerikanske Moto Osada deuterade som operatonsättare med Four nights of dreams i Vadstena 2008. Även hans operaopus nummer två, Son of heaven, har nu fått sin urpremiär i Vadstena. Operans Sverige-anknytning är stark också genom att den erfarna librettisten Kerstin Perski står för texten - dock på engelska.
Himlens son är ingen mindre än den förste kinesiske kejsaren, han med muren och med alla terrakotta-krigare. En intensivt maktmedveten och därtill rejält blodbesudlad herre, men här gammal och gripen av dödsångest. ”Will the sun still rise, when I am gone”, frågar han sig med en klassisk, existentiell undran. Sina söner har han svartsjukt tryckt ner, och nu står han ensam inför döden. Hans position är kung Lears, och Jakob Högström med stripigt grått hår och vacklande gång verkar som hämtad från Shakespeares tragedi. Här är det emellertid söner, inklusive en falsk intrigant med countertenor-stämma, inte döttrar, som slåss inbördes, och den kinesiske Cordelia, sonen Fusu, är redan ur leken innan spelet börjat.
Helt oshakespeareska är de sex odödliga, kvinnliga gestalter ur kinesisk saga och mytologi, som kommenterar, illustrerar och sceniskt dominerar dramat i sina ytterst vackra dräkter och färgstarka peruker. Marika Feinsilber står för både kostym och scenografi, och den senare består av spegelinfattade och rörliga boxar för var och en av de odödliga. Nils Spangenberg har i sin regi skickligt koreograferat spelet med den här märkliga sextetten, som på ett upphöjt poetiskt språk skapar suggestiv drömstämning i kontrast till kejsarens och tronpretendenternas mer futila dödsångest och maktkamp.
Osadas första opera handlade också om drömmar, och drömmar tycks ligga väl till för honom att teckna i musik. Tonspråket är sparsmakat, ibland mycket vackert, men aldrig insmickrande. Helst knåpar han med enstaka toner åt gången och gärna med pizzicato i stråkarna. David Björkman har total kontroll över den lilla orkestern, som också innehåller keybord och en diskret elgitarr. Det sjungs genomgående utmärkt, även om sångarna har att kämpa mot den brutala akustik, som stenväggarna på Vadstena slott skapar.
