Valter Skarsgårds serie i SVT ger inget hopp
Här hade vi behövt få en yxa att slå oss ut med
I SVT:s nya serie ”Din guide till jordens undergång” får vi möta forskare och experter som på olika sätt ska försöka lindra Valter Skarsgårds oro och ångest inför framtiden. Resultatet är platt, och frågan om hopp är plågsamt frånvarande.
Kriser och katastrofer har alltid följt mänskligheten, precis som oro för den nära stående undergången. Ju mörkare samtiden ser ut, desto fler filmer om undergången och dess galjonsmonster zombien. Det är inte konstigt att vi oroar oss för vår framtid och framtiden för kommande generationer när vi har krig i Europa, potentiell storkonflikt i Mellanöstern, är i den sjätte massutrotningen och har en skenande klimatkris. Oron är en helt normal känsla i en hotfull situation. Problemet är att hotet är stort och diffust vilket gör det svårt att hantera. Att SVT lyfter detta är bra.
”Din guide till jordens undergång” har tre delar på runt en halvtimme styck. I första delen presenteras några av hoten vi står inför: klimatkatastrof, kärnvapenkrig och AI. Kända forskare som Johan Rockström och Nick Boström lägger ut texten om hur illa det är. Inga nyheter. Vi får också reda på att Skarsgård kan få ett visst andrum när han går på Hammarbys fotbollsmatcher – det blir en andlig flykt från en hotfull framtid.
Det andra avsnittet handlar om olika typer av förberedelser. Om hur de superrika bygger säkra bunkrar för många miljoner pund (med allt från guldkranar till sprängsäkra dörrar). Den mer nyktre svenske preppern Martin Svennberg visar olika nivåer av vad vi kan ha hemma vid kris. Här finns första försöket till agens. Att vi faktiskt kan påverka det som händer och inte bara passivt se på när världen gasar på mot bergväggen.
I det tredje avsnittet presenteras lösningar, och representationen blir något bättre. Halva programmet ägnas åt ett besök på ett forskningscenter i Holland där de undersöker hur de kan skjuta sönder meteoriter som skulle kunna komma mot jorden, samt ett experiment där deltagare låsts in för att simulera att vara på Mars. Det här är inget som ger känslan av att vi kan påverka vår framtid själva även om det är fascinerande.
I seriens pressmeddelande säger Skarsgård: ”För mig med ångest har serien varit som KBT för själen och nu när jag förstår mer så känner jag inte en lika stark oro för undergången. Jag tror att många kommer känna igen sig i min oro över vår framtid, och jag hoppas att de som ser programmet ska förstå läget bättre och kunna känna sig lugnare.”
Tittaren får inget hopp. För hopp är inget passivt, det är inte en lott du har i fickan. Det är yxan du slår dig ut ur ett brinnande hus med, för att citera Rebecca Solnit. Att Skarsgård åker världen runt och lär sig mer om risker kanske kan hjälpa honom att få kontroll över tillvaron. Men det är knappast en lösning som alla kan välja. Varför får vi inte veta hur vi organiserar oss för att möta hoten? Eller vilka organisationer som arbetar för en kärnvapenfri värld? Varför diskuterar han inte med forskare om de mest effektiva sätten att hindra klimatkrisen eller vilka rörelser som arbetar för en mer etisk IT/AI-bransch? Det är genom att göra saker tillsammans vi kan må bättre.
Den sista scenen är den mest problematiska. Valter Skarsgård sätter sig på Stadsgårdsskajen i Stockholm och tittar ut mot Gröna Lund. Han ser allvarligt in i kameran och säger att det handlar om att vi har ett val. Och att det är det valet som gör skillnaden.
Om valet är attentat mot fossilindustrin, att blockera vägar, sluta använda Chat-GPT, sopsortera eller att rösta vart fjärde år framgår inte.
Amer Sarsour om prosans magi, flyktens odyssé och att bli någon att räkna med