Författaren man läser med en känsla av jubel
Gerald Murnane visar läsaren tillvarons osynliga bärande balkar
God litteratur gör världen större, brukar det heta. Den får oss att se längre och djupare. Och det stämmer nog – för det mesta. Men det finns också en typ av böcker som gör världen mindre, genom att se på tingen och människorna på ett närsynt sätt. Tillvaron är skitjobbig och det finns alldeles för många platser att besöka, bättre därför att sitta på sin kammare och bygga miniatyrer av världen. Fernando Pessoa tillhör denna tradition, liksom svenska Isabella Nilsson. Men den samtida mästaren i genren är australiensiska Gerald Murnane.
Murnane är född 1939 och har aldrig lämnat Australien, knappt ens Victoriaprovinsen. Han har aldrig ägt en tv, kan inte simma och saknar fantasi. Strängt taget intresserar han sig för tre saker: hästkapplöpning, tvåvåningshus och slättmarker. Under sitt 50 år långa författarskap har han inte hittat på någon karaktär – trots att han skriver fiktion. Han tycks fullkomligt oförmögen att gestalta det dramatiska: ser han en majestätisk altartavla säger han ingenting om scenen, utan om det limegröna ljuset som flödar in genom altarfönstret.
Ändå läser man Murnane med en inre jubelkänsla. Hans prosa gör det märkliga att postera läsaren vid en punkt och visa – med Tranströmers ord – att detta är platsen där skapelsen arbetar på sig själv. Kanske skulle man kunna säga att han låter läsaren se tillvarons osynliga bärande balkar. Utan det limegröna ljuset hade altartavlan aldrig framträtt i sin majestätiska prakt. Och utan slättlandskapet hade människor på platsen haft en helt annan inre topografi.
Själv får jag lust att likt en fet katt ligga och sola magen, titta ut över Skaraborgs slättlandskap och minnas min barndom
I Murnanes prosa är tillvaron en räcka platser där olika former av jordarter, ljungblommor och ljusinsläpp är det som existerar. Det kan låta trist, men det som händer när man läser Murnane är att man inträder i ett frihetens rike. Själv får jag lust att likt en fet katt ligga och sola magen, titta ut över Skaraborgs slättlandskap och minnas min barndom – vad gjorde egentligen det där taffelberget med min själ? Ingen författare kan få läsaren att inte vilja ut och resa och se meningslösa flyglounger som Murnane – och i vår tid får väl det betraktas som en dygd.
I dagarna kommer Murnanes ”Inlandet” från 1988 i nyutgåva (Weylers förlag, övers. Lars Ahlström). Den handlar liksom alla hans böcker om … tja: slättlandskap, jordarter och unga kvinnor som Murnane aldrig vågade prata med. Dessutom innehåller den en enastående introduktion till författarskapet av Aftonbladets kritiker Viktoria Jäderling. Även om min egen favorit av honom heter – håll dig för skratt nu – ”Slätterna” (som förlaget också borde ge ut i nyutgåva) så är ”Inlandet” hans mest gåtfulla, undflyende verk. Man läser den med en känsla av att litteraturens uppgift inte är att ge oss ”upplevelser” (i så fall kan man gå till en hästkapplöpningsbana) – utan en rymd att vara i.
Café Bambino: Amer Sarsour om prosans magi, flyktens odyssé och att bli någon att räkna med
Amer Sarsour om prosans magi, flyktens odyssé och att bli någon att räkna med