En kostsam intervju
Den som tyckte Qvibergs uttalanden var bisarra hade inte sett efterspelet
Många var skeptiska när Mats Qviberg köpte Metro.
Visst kan branschen må bra av nya typer av ägare som inte låter tradition och nostalgi hämma den digitala omställningen, men Qvibergs minst sagt ansträngda relation till medier gjorde att det fanns skäl för oron.
Tvivlarna fick snabbt vatten på sin kvarn: Qviberg meddelade att han skulle kvalitetssäkra innehållet i Metro, anställde kompisar från HQ-tiden och twittrade om att "rensa ut stalinister” från tidningen. Det sista upprepade han i en intervju med den högerpopulistiska sajten Nyheter Idag, som publicerades i lördags.
Den som tyckte intervjun var bisarr (det var den) hade dock inte sett efterspelet.
Några timmar efter intervjun gått i tryck – och när en kolumnist redan hunnit avgå – skickade Metro ut ett pressmeddelande där chefredaktören publikt läxade upp Qviberg. Hans budskap i korthet: ”Hands off”, jag bestämmer vilka som jobbar här och vilka som skriver i tidningen.
Styrelseordföranden Christen Ager-Hanssen, som också deltog i intervjun, mejlade samtidigt ut ett förtydligande till Metros anställda. Han gjorde avbön från intervjun samt försäkrade sitt stöd åt flaggskeppet Viralgranskaren (en av ”stalinisterna", enligt Qviberg).
Med anledning av gårdagens artikel i nyheteridag.se har jag skickat ut ett mail till all anställde i Metro-koncerne…
Många frågetecken kvartstår dock. Ager-Hanssen berättade för Nyheter Idag att han ”analyserat” Chang Fricks sajt och sade sig vara öppen för ett samarbete. Nu hette det plötsligt att han inte vetat vilken sorts publikation Nyheter idag var.
Hur det än ligger till så råder det sannerligen nya tider (no pun intended) på Metro.
Chefredaktörer är ofta flitiga deltagare i publicistiska debatten, men Metro-cheferna har alltid hållit sig långt borta. Deras ägare har varit i branschen för att tjäna pengar.
2010 aviserade dåvarande vd:n Per Mikael Jensen att han var redo att ta sig an den kinesiska marknaden. Censuren? Inga problem, det fanns ju annonser till en miljard människor att sälja.
Inför valet 2010 var det endast två rikstidningar som vägrade SD:s annonser (två val tidigare vägrade alla): Aftonbladet och Metro. Medan Aftonbladets skäl var ideologiska var Metros strikt kommersiella. Vd:n Andeas Ohlson ansåg att SD-annonserna helt enkelt skulle smutsa ner miljön för andra annonsörer.
Metro var Stenbeck, business och torra TT-notiser, fria från opinionsyttringar.
Icke-hållningen löstes i viss mån upp när Eric Ljunggren tog över chefredaktörsskapet. Tidningen lyfte fram sina kolumnister och debattartiklar och på Pressfrihetens dag förra året suddade man ut rubrikerna för att göra en poäng (visserligen var aktionen betalad av en kund, Pressbyrån, men hey, det är Metro vi pratar om).
Nye chefen Staffan Erfors, som enligt en artikel i Resumé flera gånger agerat springpojke åt Qviberg och Ager-Hanssen, har fortsatt på den linjen: i dagarna satte man falska nyheter på förstasidan som ett statement mot fejknyheter.
Metro vann gratistidningskriget mot Punkt SE (Schibsted) och Stockholm City (Bonnier) mycket tack vare att man har ensamrätt på distributionen i tunnelbanan. Nu kan den platsen snart vara förlorad, då Miljöpartiet och Moderaterna överväger att bryta avtalet.
– Vi skulle inte dela ut tidningar i tunnelbanan som är hemmahörande på den yttersta vänsterkanten, som till exempel Flamman. Om Metro innehållsmässigt utvecklas till en alternativhöger tidning är det ingenting vi bör dela ut i tunnelbanan, säger Tomas Eriksson, Miljöpartiets gruppledare i Stockholms läns landsting.
På måndagen meddelade också TV4 att man bryter samarbetet med Metros Viralgranskaren.
”Uttalandena om att rensa bort medarbetare har upprepats flera gånger nu, det råder inga tvivel om att man menar vad man säger”, säger programdirektören Viveka Hansson, som menar att TV4 ”känner stark oro kring redaktionens möjligheter att vara självständiga framöver”.
Med Qviberg står Metro äntligen för något.
Men många av Metros läsare, annonsörer - och anställda – längtar nog tillbaka till tiden då man förknippades med torra TT-notiser istället för ägarduons ständiga klavertramp.