Batongretoriken får fritt spelrum
Petter Larsson tittar på partiledardebatten och tror sig förflyttad till en tysk ölkällare
Finns det verkligen ingen politiker i detta land med lite ryggrad?
Jag tvivlar ta mig tusan på det efter söndagens partiledardebatt i SVT:s Agenda, där Ebba Busch Thor och Jimmie Åkesson fick fritt blås att lansera nationalismens urbild av hur det rena landet ligger vidöppet för utländska brottslingar och svenska kvinnor hotas av utländska våldtäktsmän. Min tv lät stundtals som en tysk ölkällare.
”Vi hade 100 000 försök till våldtäkt eller riktiga fullbordade våldtäkter förra året. Varför ska de här männen få stanna i Sverige? Varför utvisas de inte?”, undrade Busch Thor och antydde alltså oblygt och helt felaktigt att samtliga våldtäkter skulle begås av utlänningar.
”En stor del av den här brottsligheten vi pratar om, gängkriminaliteten och i synnerhet sexualbrotten, våldtäkterna, det är importerad brottslighet. Och därför övergår det mitt förstånd varför så få utländska våldtäktsmän utvisas”, sa Åkesson.
Bara Jonas Sjöstedt försökte säga emot lite lamt. Partiledarna vågade inte utsätta väljarnas känsliga öron för några som helst nyanser, och lät därför radikalhögerns batongretorik ljuda.
I själva verket utvisar vi 700-800 brottslingar om året och det finns mycket goda skäl till varför det inte är ännu fler.
Ser man på de allvarligaste typerna av brott och på utlänningar som befinner sig tillfälligt i landet – den stora majoriteten av dem som utvisas – så utvisades 60 procent av dem som dömdes för mord, 85 procent av dem som begått grov narkotikasmuggling, och mellan 52 och 73 procent av dem som dömdes för våldtäkt av olika svårighetsgrad under åren 2000-2014.
För många grova brott är det alltså mer regel än undantag att utlänningar som inte är folkbokförda i landet utvisas. De folkbokförda, de som bor här en längre tid, har ett starkare skydd, men det är på intet sätt totalt.
Motsvarande siffror för dem var 43 procent (mord), 32 procent (grov narkotikasmuggling), och mellan 13 och 19 procent (våldtäkt). Siffrorna kommer från Brottsförebyggande rådet.
Att det inte är en större andel beror på flera saker, som alla är mycket rimliga.
För det första utvisar vi inte personer till länder där de riskerar att bli dödade, utsatta för kroppsstraff eller tortyr. För det andra utvisar vi inte dem som kommit till Sverige före 15 års ålder och som bott här i mer än fem år. Skälet är återigen mycket bra: det är det svenska samhället som skapat dessa brottslingar, och det är vi som ska ta ansvar för dem. För det tredje kan vi inte utvisa folk till länder som vägrar ta emot dem.
Och för det fjärde utvisar vi naturligtvis inte för småsaker. Att till exempel döma en svensk medborgare till böter, medan en utlänning skulle dömas till utvisning för samma brott, vore en stötande särbehandling och skulle strida mot varje rimlig idé om proportionalitet.
Men sen finns det förstås en gråzon. Det handlar om dem som bedöms ha så stark anknytning till Sverige att de kanske inte bör utvisas. Det gäller främst dem som har familj här. Tanken är inte bara att brottslingen skulle få ett oproportionerligt hårt straff om hen skiljdes från sin familj, utan också att barn faktiskt har rätt till sina föräldrar.
Domstolarna ska också ta hänsyn till brottslingens övriga anpassning till Sverige: har hen jobb och bostad, talar hen svenska, och har hen gjort sig skyldig till tidigare brott och i så fall hur allvarliga?
Här finns också en tidsgräns. Den som haft permanent uppehållstillstånd i mer än fyra år, eller bott i landet i mer än fem år, ska inte utvisas med mindre än att det finns” synnerliga skäl”, eftersom dessa år i Sverige är en indikation på anknytningen till landet.
Allt detta ska sedan vägas mot hur allvarligt det nu aktuella brottet är och hur man bedömer risken för återfall.
Är det för mjäkigt?
Borde vi slita fler fäder från sina barn, börja utvisa för snatteri, skicka folk att dö i tortyrkamrar och göra miljoner människor som bor i det här landet mindre trygga med att det är här de har sin framtid?
Visst, man kan förstås alltid diskutera exakt hur de där bedömningarna ska göras och var gränserna ska gå. Men att den som bott i Sverige under lång tid, som har sitt liv här, ska kunna känna sig någorlunda trygg med att hen inte enkelt ska kunna utvisas borde vara en självklar utgångspunkt.
Ju mindre skillnad i rättigheter det är mellan olika grupper av invånare i landet, desto bättre. I annat fall riskerar vi bara att förstärka den rasistiska uppdelningen av befolkningen, där de infödda blir ännu mer kelgrisar och de utrikesfödda ännu mer strykbarn.
Jag vet, det är mer komplicerat att resonera så än att skrika ”kör ut dem”.
Men jag är rätt säker på att svenska folket orkar ta till sig sådana nyanser och inser att det inte är enkla avväganden att göra mellan humanitet, proportionalitet och straff om vi vill fortsätta vara ett civiliserat samhälle.