Imperiets och könets stora besjungare
Carsten Palmær om Walt Whitman
På försättsbladet till diktsamlingen Leaves of grass från 1855 finns hans porträtt: en hand i fickan, en i sidan, bredbrättad hatt, opressade byxor. Undertröja under den öppna skjortkragen. Blicken rakt på läsaren.
Han är Walt Whitman, typograf och journalist, trettiosex år gammal. Född för precis tvåhundra år sedan, den 31 maj 1819. För en ny nation – Amerikas förenta stater – har han skapat en ny dikt. I alla fall står det så i tre New York-tidningar (för säkerhets skull har han skrivit alla recensionerna själv):
Bort från alexandriner och sonetter i furstarnas och hovpoeternas Europa! Ut ur de unkna kabinetten och in i det myllrande livet! För en upprorisk, jämlik och stolt diktning!! För sex, demokrati och sunt friluftsliv!
”Här mottagandets djupa lärdom: Ingen har företräde, ingen avvisas,
Den svarte med sitt ulliga huvud, ogärningsmannen, sjuklingen avvisas inte;
Födelsen, jakten efter läkaren, tiggarens lunk, fyllbultens raglande, skaran av
skrattande hantverkare,
Den unge rymlingen, den rikes kalesch, snobben, det förlupna kärleksparet,
Den tidige marknadsförsäljaren, likvagnen, möbellasset på väg in till staden,
återresan från staden,
De drar förbi, jag drar också förbi, alla drar förbi, här avvisas ingen,
Här finns ingen som inte välkomnas, ingen som inte är mig kär.”
(Sång om den öppna vägen)
Det här är bilden av amerikanen som han vill se sig själv: Frisk och uppkäftig. Hungrig. respektlös och renhjärtad.
Poesi kan tjäna många ändamål: Bill Clinton skänkte både sin hustru Hillary och Monica Lewinsky Leaves of grass som kärleksgåva.
Walt Whitman skrev om samma diktsamling – Leaves of grass – tio gånger på trettiosex år. Frågan är om han inte också hela tiden skrev samma långa dikt: en uppräkning av skarpt tecknade vardagsbilder som går över i en hyllning av livet med kosmiska dimensioner.
Ett jag blir ett du, blir ett vi, blir mänskligheten, världen, tiden, naturen, universum. Det är medryckande, friskt och lite påfrestande. I sina värsta stunder kan Whitman påminna om en nutida inspirationsföreläsare med livsglädje som födkrok. När han är bra är han å andra sidan väldigt bra.
Whitmans samlade dikter ryms på 636 sidor. Det är djärv poesi med utmanande klarspråk: ”Fulländade och rena har genitalierna nyligen sprutat, och fulländat och rent har skötet samverkat.”
Klarspråket fick konsekvenser: 1882 års upplaga av Leaves of grass stoppades av förlaget i Boston sedan en lokal åklagare varnat för att dikterna kunde uppfattas som sedlighetssårande. I stället nappade ett förlag i Philadelphia.
Hotet om skandal bidrog till Whitmans genombrott hos en bredare läsekrets: Diktarens författarinkomster steg i ett slag från 25 dollar år 1881 till 1 439 dollar och 30 cent 1882 och han kunde köpa sig en liten stuga där han ägnade sig åt gymnastik och nakenkultur tillsammans med någon manlig livskamrat.
Som alla tidiga modernister kunde Whitman skriva vers, men han föredrog att framträda som hednisk förkunnare, med rötterna i Predikaren och Höga visan. Skrev han stor poesi? Ja, det råder ingen tvekan om den saken. Hans dikter är skapta för att läsas högt, långa rullande dyningar av ord. Någon de djupa hemligheternas poesi är det inte frågan om, budskapet är enkelt: Var stolt över den du är. Var glad över allt som lever.
När hans diktning någon gång hotar att bli alltför majestätisk räddas den av att den är så ojämn. Läsaren vet aldrig om skalden ska lyfta sig till ytterligare en hymn till könets urkraft och tillvarons mirakel eller om han ska stå på näsan i snopen självklarhet. Det är ganska fint.
Till 200-årsjubileet hyllar Gunnar Harding honom med ett kort urval dikter i levande och rik tolkning. Att rytmen ibland får sitta emellan när Harding formulerar Whitmans ordmusik på exakt svenska är inte översättarens fel: det råkar vara mera gung i ”trodden crossings” än i ”upptrampade gatukorsningar”.
Whitman skapade en amerikansk skaldekonst och han har fortsatt att eka i sitt hemlands litteratur, hos Carl Sandburg och Woody Guthrie, hos beatpoeterna på femtiotalet och inte minst i Jack Kerouacs On the road.
”Var och en sjunger om vad som hör till honom eller henne och ingen annan,
Dagen om vad som tillhör dagen – om natten en samling unga grabbar, robusta,
vänliga,
Och de sjunger för full hals sina starka, melodiska sånger.”
(Jag hör Amerika sjunga)
Poesi kan tjäna många ändamål: Bill Clinton skänkte både sin hustru Hillary och Monica Lewinsky Leaves of grass som kärleksgåva. Nu planeras Whitmans tvåhundraårsdag i hans hemland, med seminarier och skogspromenader. Kanske kommer presidenten att ha någonting att säga. Upproriska skalder brukar sluta som nationalmonument. Diktarens bild av sitt fosterland har bestått: när det förfallna gamla imperiet ser sig i spegeln är det Walt Whitmans Amerika det ser.