Wallins aktivism är ett privilegium för de rika
Resten får fortsätta att anonymt hänga ut sina förövare på Flashback
”Publish and be damned” lyder en ofta citerad och missförstådd fras som kaxiga redaktörer gärna slänger efter varandra. En tuff publicist berättar vad som är sant och tar sedan konsekvenserna hur allvarliga de än blir.
Det var exakt den rollen Cissi Wallin intog under förtalsrättegången som i dag avslutades med att hon dömdes för förtal.
Att hon gjort sig skyldig till förtal var hon fullt medveten om redan från början. Försvaret fokuserade istället på varför hennes uthängning av Fredrik Virtanen som våldtäktsman var försvarbar. Wallin menade att hon utanför alla regelverk och etiska hänsynstaganden skapat en egen publicistisk plattform där nya, mer frihetliga regler gällde.
Vanliga människor har inte råd att betala advokaträkningar på 300 000 kronor.
”Det är i genuin mening en yttrandefrihetsfråga”, sade hennes advokat Percy Bratt som hävdade att hela Metoo-rörelsen skulle kylas av om hon fälldes.
Journalisten och författaren Marte Michelet påpekade redan innan DN publicerade sin artikel om Kulturprofilen att utan politiska krav skulle Metoo-rörelsen bli meningslös. Om den inte kan ställa verkliga krav på förändring vid sidan om sina outningar blir den bara en skampåle som lika gärna kan utnyttjas av högerextremister.
Hennes farhågor skulle tyvärr besannas.
Efter två år har Metoo fortfarande inte inneburit några krav på ny lagstiftning, skärpta regelverk eller förändrat polisarbete.
Det är ingen politisk rörelse i vanlig bemärkelse, inte ens i betydelsen feministisk, även om Wallin inledningsvis hävdade att hon ville se bättre finansiering av tjejjourerna.
I stället har den fortsatt verka enligt principen att ett ständigt hot om uthängning ska förändra mäns beteende och på sätt göra livet mer uthärdligt för kvinnor på deras arbetsplatser.
Många branscher för högutbildade människor har visserligen sett över sin interna kultur sedan dess, men Wallins tro på att hon inspirerar med sitt lagbrott är inget annat än ett totalt haveri.
Hennes aktivism är nämligen en synnerligen exklusiv syssla.
Vanliga människor har inte råd att betala advokaträkningar på 300 000 kronor. De kan inte ens crowdfunda sina omkostnader eftersom ingen vet vilka de är. Framförallt kan de inte riskera att göra sig ovälkomna på sina jobb, i sin bransch eller på sin lilla ort.
När Dagens ETC undersökte konsekvenserna av fem olika upprop kunde de konstatera att läkares och journalisters krav hörsammades medan restaurangpersonal ignorerades.
Förhoppningen att Metoo skulle bli en massrörelse – en folklig feminism där alla törs tala ut – kom på skam. Det kom aldrig något upprop från städerskorna eller de papperslösa i restaurangbranschen. Att Metoo ens skulle omfatta samhällets mest utsatta kvinnor var från början uteslutet. Systerskapet kunde inte överbrygga inkomstklyftorna.
Wallins kompromisslösa aktivism är ett privilegium för de rika. För stridbara individer med försörjningen tryggad, som har råd att bli martyrer i rättssalen. En fängelsevistelse skulle egentligen inte vara något annat än en fjäder i hatten och ett tillfälle att få fila lite på sin kommande bok.
Resten får fortsätta att anonymt hänga ut sina förövare på Flashback, i den förtalsunderground som pågår dag ut och dag in. Där sanningar visserligen kan sägas, men uppblandat med så många totala lögner att ingen ändå lyssnar.