Wien visar vägen ur bostadshaveriet
Den som ställer sig i Stockholms kö nu kan få vänta i 100 år
I Sverige säger sig 243 av 290 kommuner ha bostadsbrist. Värst är det i storstäderna och Stockholm har ett kroniskt problem. 636 000 i bostadskön är visserligen en siffra som ska tas med en nypa salt, det är inte en dryg halvmiljon bostadslösa, eller ens aktivt letande.
Men som Johan Hellekant i Svenska Dagbladet skriver (14 januari): ”Den person som nu vid årsskiftet ställde sig allra sist i Stockholms rekordkö kan rent teoretiskt få vänta på sin hyresrätt i 100 år.”
En nybyggd trea på Södermalm kostar 17 000 kronor i månaden, riktigt attraktiva stora lägenheter kräver över 30 år i kö.
Bostadspolitiken leder inte framåt. Eller rättare sagt: det finns ingen bostadspolitik.
Med anledning av en nyutgiven rapport, Wienmodellen – inspiration till en ny social bostadspolitik, av Lisa Pelling på Arena, diskuterades på ABF i går vad vi i Sverige skulle kunna lära av Wien. Att seminariet var fullsatt och hundratals intresserade hade blivit utan plats säger väl en del om hur frågan engagerar.
Skälet är ovanstående situation. Tak över huvudet är en alldeles för viktig fråga för att lämnas till ”marknaden” – det är trots allt en mänsklig rättighet – och en social bostadspolitik är basen för att kunna bekämpa andra problem, som segregation.
En nybyggd hyresrätt i Wien kostar en bråkdel av en i Stockholm. Och köandet överstiger sällan ett halvår. Hur det går till? Svaret är ett massivt bostadsbyggande, en stor andel hyresrätter, kooperativa byggbolag, subventioner och att vissa boendeformer kräver en rejäl insats. Hyresgästen är alltså med och dämpar den ekonomiska risken genom att lägga in en rejäl summa. Lite som bostadsrätten innan den blev ett investeringsobjekt.
Men svaret på frågan varför Wien kan men inte någon svensk storstad stavas främst kultur. Själva viljan att behålla och vårda en social bostadspolitik, freda den från alltför stora svängningar och framför allt hålla ihop den så att alla delar fungerar – det är skillnaden från det svenska systemet. Vi hade ett system, men är nu för tiden sämst i klassen.
Det började med att subventionerna togs bort på 1990-talet, byggandet avstannade, allmännyttan såldes ut och hyror pressades upp på det lilla som byggdes. Nu har vi byggt fast oss i ett system som kräver bostadsbrist för att gå runt, på samma sätt som arbetsmarknaden kräver arbetslöshet. Bristen håller oss alla i schack.
För att detta bostadshaveri ska kunna vändas krävs politisk vilja och den finns nog lite här och var. Jag lämnar ändå ABF med en lätt touch av hopp. Barnen kanske kan få både ett glas öl och en bostad.