Rationellt av de unga att bli klimataktivister
De politiska partierna är märkligt oförmögna att kanalisera deras engagemang
Klimattoppmötet i Glasgow, COP26, närmar sig sitt slut. Några fantastiska resultat är inte att vänta. Och även om löften som formuleras under mötet möjligen kan väcka visst hopp saknas skäl att lita på att de faktiskt uppfylls. Det ser dystert ut.
En av de som påpekar detta dystra är Greta Thunberg. Hon är milt uttryckt skeptisk mot att världsledarna och storbolagens lobbyister ska göra det som krävs.
Själva idén om en tämligen smärtfri omställning vilar inte sällan på rena önskedrömmar. Jonathan Jeppsson beskrev det nyligen bra i en kolumn här i Aftonbladet: Vi ska globalt öka energiproduktionen med 50 procent samtidigt som vi ska göra oss av med 84 procent av den befintliga energiproduktionen, något som inte är på väg att ske. I stället ligger planerna på kraftig expansion av kol och olja fast. Vi måste också, för att uppfylla våra mål, få bort enorma mängder koldioxid från atmosfären. Problemet är att vi inte kommit på hur.
Greta Thunberg benämner detta problem. Hon beskriver det som pågår som hyckleri, lögner och larv. Hon har inte fel, men sanningssägandet har irriterat de politiska partierna. SSU:s nya ordförande Lisa Nåbo kritiserade nyss Thunberg och sa att aktivismen är en sämre väg att gå än engagemang i de politiska partierna. Rubrikvänligt förstås, men löjeväckande för alla som sett hur Thunberg, Fridays for future och andra aktivister påverkat den klimatpolitiska debatten och agendan globalt.
SSU nöjde sig dock inte där. I en diskussion på twitter spekulerade ungdomsförbundets kommunikationschef och frågade sig om Thunberg vill införa ”ekofascism”. Han konstaterade att Greta Thunberg inte verkar ha ”mycket till övers” för demokrati. Så småningom raderade han sin tweet och konstaterade att han varit onödigt raljant. Men han illustrerade ändå förtjänstfullt glappet mellan alla unga som är brinnande engagerade i klimatfrågan å ena sidan och de traditionella politiska strukturerna och krympande partierna å den andra.
Ändå är de politiska partierna dåliga både på att leverera politiska resultat och på att mobilisera allt detta klimatengagemang
Klimatfrågan är i dag ungefär lika viktig för väljarkåren som frågan om invandring och integration, enligt en färsk mätning från DN/Ipsos. Bland väljare 45 år eller yngre är den viktigast. Ändå är de politiska partierna dåliga både på att leverera politiska resultat och på att mobilisera allt detta klimatengagemang.
Vissa tycks till och med ha gett upp, tydligast märks förändringen hos Vänsterpartiets Nooshi Dadgostar. Varje gång frågan dyker upp i en debatt rapar hon upp något inövat om industrin för att sedan stå tyst och se ut som att hon håller på att somna. Miljöpartiet tycktes bli skrämda av rektionerna på Isabella Lövins dystopiska men utmärkta debattartikel 2018 och har sedan dess mest ägnat sig åt att lugnande signalera framtids- och tekniktilltro. Att vara i opposition mot samhällsproblemen och mobilisera raseriet mot de uteblivna lösningarna ligger inte för dem. (Från ungdomsförbunden Grön ungdom och Ung vänster hör man numera ingenting om någonting alls. Finns de kvar?) Och så sossarna då, där SSU:s senaste stolligheter vittnar om hur lite man förstått av det akuta klimathotets politiska implikationer.
Ibland känns det som att ingenting som inte är reaktionärt längre har en plats i den partipolitiska debatten
Hur är det möjligt? Sverige gör förvisso lite mer än många andra länder i omställningen men håller absolut inte vad vi lovat, vilket bland annat DN:s prisbelönta klimatjournalist Alexandra Uurisman Otto visat.
Hur är det möjligt att partierna är så svaga i klimatfrågan? Hur kan det vara så ointressant att locka unga politiskt engagerade väljare? Ibland känns det som att ingenting som inte är reaktionärt längre har en plats i den partipolitiska debatten. Då är det inte konstigt att unga hellre blir aktivister, att de hellre går ut på gatorna i miljontals i gemensamma manifestationer och synkroniserade demonstrationer världen över. Det är rationellt.
De väljer att göra något där de kan känner att de kan påverka. De vill göra skillnad och förändra världen.
Att partierna inte är den platsen är deras problem, inte klimataktivisternas.