”Jag är lycklig när folk vill se och höra mig”
Neil Gaiman har blivit ett fantasyfenomen med rockstjärnestatus
Neil Gaiman är ett fenomen i fantasyvärlden. Fansen skriker, gråter och applåderar vilt när han står på scen, och förlaget beskriver honom som att han har rockstjärnestatus.
– Jag är inte så tråkig som författare förväntas vara, säger han.
Nej, trist är denne britt/amerikan INTE. Hans anekdoter och miner får intervjun att fara iväg både hit och dit när vi ses under ett Stockholmsbesök. Neil Gaimans senaste roman ”Oceanen vid världens slut” toppade New York Times bestsellerlista och ska bli film, producerad av Tom Hanks.
Han kommer flängande mellan intervjuer och signeringar, något fansen – både vuxna och unga – älskar.
– Jag har nog signerat i runda slängar en miljon böcker sammanlagt, säger han. Men varför klaga över framgången? Det är bättre att börja klaga om det går dåligt.
Älskar att hyllas
Vad är det som är så speciellt med dig, som gör läsarna tokiga?
Här blir han ovanligt nog tyst och funderar en kort stund.
– Ärligt... jag vet inte. Halva grejen är nog att jag inte är som folk förväntar sig av en författare. Jag tycker om att läsa högt ur mina böcker, och det är underbart med stående ovationer. Jag är en underhållare, och kör inte den här stilen – (...Neil Gaiman börjar prata tillgjort med mekanisk röst och stenansikte).
Har rest runt i turnébuss
Förlaget beskriver dig som en rockstjärna, vad säger du om det?
– Det visar att det är svårt att beskriva författare, haha! Likheten är väl att jag är lycklig när folk vill se och höra mig, och att jag några gånger fått framträda på lika stora scener som rockstjärnor för att det blivit utsålt på de mindre. Och jag har också rest runt i turnébuss.
”Oceanen vid vägens slut” är en bok med magisk, suggestiv atmosfär, om grymhet och godhet. En vuxen man återvänder till sin barndoms gata. I minnet får han vara med om övernaturliga krafter, häxor och en barnflicka som visar sig vara en ondskefull varelse... boken kan läsas av både unga och vuxna.
Bestämde sig som ung
Fantasin är det inget fel på.
– Redan som liten, när jag läste hur konstigt vuxna skildrade barn, bestämde jag mig för att inte glömma hur det känns att vara liten, och hur jag fantiserade då. Den nya boken bygger delvis på det som jag hittade på om en familj längst bort på vår gata – jag tänkte alltid att de och gården var minst tusen år gamla.
Neil Gaiman säger att han definitivt har en liten pojke inom sig fortfarande.
Gläds åt småsaker
– På många sätt. Som att kunna glädja mig väldigt mycket åt småsaker. Och jag är en fruktansvärt dålig vuxen ibland, inte intresserad av vuxengrejer. Om jag hamnar i en omgivning med ”viktiga” människor i kostym, då bara väntar jag på att någon ska komma fram och avslöja mig som en bluff. Som att jag är där på falska premisser.
– Men jag föredrar ändå att vara vuxen – som barn är man maktlös. Som att vara en liten varelse i en värld av aliens. Nu har jag pengar och kan bestämma över mitt eget liv.
Innan vi skiljs åt berättar han att han verkligen älskar att skriva fantasy.
– Människor behöver fantasi och goda historier, riktiga äventyr. Folk vill inte bara ha förutsägbara, tråkiga berättelser om moral.