Bottenlöst sorglig läsning
Kristian Gidlunds blogg om sin kamp mot cancern kommer nu i bokform
”Att dö är en administrativ syssla när man har tid på sig. Jag vill inte att de närmast mig ska behöva hantera allt det praktiska. De behöver ta hand om varandra.”
I mars 2011 påbörjar Kristian Gidlund, journalist och trummis i bandet Sugarplum Fairy, sin första cellgiftsbehandling. Han har fått beskedet att han har cancer i magen, och att utgången är oviss. För att tygla situationen startar han bloggen I kroppen min, som snabbt får tusentals läsare.
Nu när bloggen kommer ut i bokform, med undertiteln Resan mot livets början och alltings slut, har prognosen blivit än dystrare. Gidlund kommer inte att klara sig, men han hoppas på att åtminstone få överleva årets sommar.
Det är bottenlöst sorglig och bitvis riktigt jobbig läsning förstås, men också uppfordrande. Ta vara på livet, var med dina människor, älska, är budskapet. ”Jobba inte för mycket. Låt inte känslorna stanna i bröstet. Bråka aldrig om pengar.”
Man håller med, men erfar också hur sällsynt illa det lilla ordet ”man” plötsligt ligger i munnen. ”Man” står ju inte som Gidlund inför hotet om snar död, utan kan bara försöka föreställa sig detta slags utanförskap. Hjärnan famlar efter jämförelsepunkter, skäms över resultatet men gottar sig över att ännu kunna styra kroppen ner i tvättstugan om kvällen och skäms också över det.
Det är tur att Gidlund själv är så välformulerad och ser så nyktert på situationen, både konstnärligt sett och bokstavligen. Han slänger onödigt tjafs, betalar räkningar och sorterar viktiga papper åt eftervärlden. Sådant där som vi med evigt liv sällan hinner utföra riktigt helhjärtat.
Han återvänder till föräldrarna och barndomens Kvarnsveden i Dalarna, insuper dofterna och pusslar med minnena, kärlekarna, till en berättelse så vacker och medryckande att det är lätt att glömma den sorgesamma inramningen. Sjukhusmiljön skildrar Gidlund emellertid på kornet, vilket snabbt återför läsaren till nuet och sjukdomens plågsamma förlopp.
Den som betraktat Årstaviken från Södersjukhusets fönster kommer att känna igen sig, inte minst i det där märkliga och djupt orättvisa i att vinden oberört syns gå i vattnet och seglen därute, samtidigt som människor kämpar för sina liv ett stenkast därifrån.
För en medarbetare på Aftonbladets kultursida ligger det nära till hands att erinra sig Anders Paulruds skildring i Fjärilen i min hjärna från 2008 (Albert Bonniers förlag), och dennes högst lättbegripliga vrede över att allt bara kommer att fortsätta som vanligt när han själv är borta.
Naturligtvis är också Gidlund arg, naturligtvis är han rädd och gråter och hatar. Det stora är att han har orkat med vårt tankspridda sällskap, att han har förmått göra litteratur av sin berättelse.
