Konsten att tvåla till Myrdals livsverk
Bosse Lindquist kan lika gärna vara den som fabulerar
Bosse Lindquist kunde ha nöjt sig med att påpeka det moraliskt betänkliga i att Jan Myrdal skriver sina två före detta fruar ända in på fittan och könsjukdomarna i sin självbiografiska Ett andra anstånd. Att detta ändå inte vore av högsta allmänintresse.
Men då skulle krutet kanske inte ha räckt till en publicering i Dagens Nyheter (25/4). Och jag förstår också den oemotståndliga lockelsen som drabbat Bosse Lindquist inför möjligheten att tvåla till inte bara en liten del, eller rent av halva utan hela Jan Myrdals livsverk.
Vill man, emellertid, övertyga sina läsare om att personen i fråga fabulerar gäller det att se till att man inte själv fabulerar. Lindquist har ingen möjlighet i helvetet att veta att "[i] verkligheten kom boken till genom att Myrdal eskorterades av regeringens representanter, statliga vägvisare och tolkar, till en sanning som var den officiella”.
Han fabulerar fritt utifrån en vedertagen anti-kommunistisk matris, där alla "undersåtar" beter sig och talar som "puppets on a string". Det finns gott om jämförelsematerial från både anhängare och motståndare till den kinesiska landsbygdspolitiken. Som C.K. Yangs Chinese Communist Society: The Family and the Village, William Hintons Fanshen: a Documentary of a Revolution in a Chinese Village.
Men den intressantaste jämförelsen gör man med Myrdal själv. 1985 utkom en volym med Myrdals fyra rapporter från byn Liu Lin, 1962-82. Här blir det tydligt när och hur Myrdal själv anträder det ideologiska fabulerandets väg. Det som från början var ett projekt för att låta analfabeterna, de som genomfört reformerna, komma till tals.
Därmed kunde han sorgfälligt undvika att sammanställa de olika individernas uttalanden med de allmänna politiska besluten från regering och parti, och inte ens "stämma vittnesmålen samman". Det utgör den fortfarande läsbara kärnan i Rapport från en kinesisk by.
Utsatt i den kulturrevolutionära vinden förvandlade Myrdal sina följande rapporter till en diskurs där det synbart konkreta mest fungerar som by- och bondestoff i ett allmänt politiskt böjningsmönster. Här tiger bymenigheten, "analfabeterna", här har de specifika och skiljaktiga erfarenheternas historia sjunkit ner under hörbarhetshorisonten (se Dagens Nyheter, 24 juli 1985).
Vad gäller frågan om "att sprida förtal om [döda] privatpersoner", så tror jag mig förstå att Bosse Lindquist kanske skulle förespråka den lagstiftning som alltjämt råder i Folkrepubliken Kina (och på det självständiga Taiwan). Nämligen att man som anhörig faktiskt kan väcka åtal för ärekränkning av de döda. Och att det därmed också förhindrar att man avslöjar förgripliga fakta om avdöda medlemmar ur den härskande klassen.
Tidigare hade lagen obegränsad räckvidd bakåt i tiden, men när antalet anmälningar från den månghundratusentaliga skaran av Konfucii ätteläggar som ville lagföra kränkningar av den stora filosofen växte över alla gränser, beslöt man sig för att hundra år bakåt i tiden fick räcka.
Principen att "The dead cannot be slandered under law" är, som hela Yttrandefrihetslagstiftningen, trots allt till för att vi inte är överens. Inte för att vi ska bli det.