Elden – ett större hot än ryssen
Göran Greider om brandbekämpning som går åt skogen – och ännu ett miljardregn över försvaret
Stora och svåra skogsbränder lämnar efter sig landskap som leder tanken till krigslandskap – och detsamma sker inom de människor som hemsökts av okontrollerbara bränder som ödelägger hus och skogsinnehav. Efter den enorma branden i Västmanland 2014 kunde man träffa folk som gav ett närmast traumatiserat intryck. På Elsa Andersons konditori i Norberg, i kanten av katastrofområdet, hängde anslag som kallade samman de drabbade och olyckliga.
Hur djupa de mentala spåren efter jättebränder verkligen är kan man få en känsla av genom att läsa den wild fire-lyrik som skrivs i massor, i synnerhet i Kalifornien. Poesiböcker har kommit ut för att trösta drabbade. Amatörlyriken blomstrar. ”Jag har varit upptagen och oförmögen att skriva på ett tag”, säger en kvinnlig poet på en sajt. ”Tre skogsbränder rasar på tjugo kilometers avstånd här där jag bor. Jag är trygg nu, men om vinden tilltar, kan saker förändras drastiskt.” Hennes dikt slutar:
My nightmare is over
But the fight is far from done
Firefighters will still be busy
They´re in it for the long run
Den heta sommaren 2018 kunde till och med jag få ett slags fosterlandskänslor som jag tidigare aldrig känt. Man gick ut på bygatan på morgonen och sniffade efter brandrök från Älvdalen, spejade ängsligt mot skogshorisonten efter rökpelare. På kvällarna kunde man följa en sajt på nätet i realtid om pågående åskväder några mil bort.
Lite av samma känsla infann sig i år redan i april, när rapporterna strömmade in om bränder och folk som evakueras.
Nationen är i fara, fädernesmarken och moder jord är hotade.
Och så hör jag brandmän från Brandmännens riksorganisation klaga över att de inte ens har ett fungerande kommunikationssystem; de tvingas använda sina privata mobiler när de arbetar i röken och lågorna. Brandförsvaret är underdimensionerat. Fattiga kommuner i skogslänen avkrävs ansvar för enorma områden när brandrisksäsongen år för år förlängs på grund av den globala uppvärmningen.
När försvarsfrågan dryftas är varje idé om att bredda debatten till att omfatta de säkerhetsrisker som klimatförändringarna leder till som bortblåsta
Samtidigt som detta strömmar genom mitt medvetande pågår förhandlingarna i den så kallade Försvarsberedningen. Allt pekar nu på att försvaret kommer att få enorma budgettillskott de närmaste åren: Från runt femtio miljarder per år till över åttio miljarder. När försvarsfrågan dryftas är varje idé om att bredda debatten till att omfatta de säkerhetsrisker som klimatförändringarna leder till som bortblåsta (svensk försvarsdebatt är till och med sämre än amerikansk, som ändå ser konfliktrisker öka när klimatet kantrar). Bortsett från att de nya försvarsmiljarderna slukar praktiskt taget allt utrymme för mer pengar till välfärden, vilket är illa nog, så illustrerar det en halvt sinnesjuk felprioritering av vad ett nationellt försvar i dag borde vara.
Nyligen spetsade jag till det i en tv-debatt och konstaterade: Ryssland behöver ingen militär äntringsstyrka som kommer över havet i natten. Det räcker med att fem ryska spioner släpper varsin brinnande tändsticka i lika många storskogar för att detta land ska störtas i kaos.
Jag fick massor av upprörda mejl och telefonsamtal. Men jag använde ordet ”fosterland” när jag talade om detta hot mot nationen och det gjorde en och annan högerman hälsosamt förvirrad. En sann svensk patriot som älskar sitt land inser att brandförsvaret är det akuta och långsiktiga problemet, inte en rysk miltär invasion.
Frågan om brand i skogen är förvisso komplex. Urskogar har alltid brunnit. De bör till och med brinna för att ekosystemen ska förnyas. Skogar som aldrig brinner är i princip inget annat än enorma ammunitionslager, påfyllda årsring för årsring, för den storbrand som till slut alltid orsakas av ett enda blixtnedslag eller en enda gnista från någon jättelik skogsmaskin.
I Kanada och västra USA, där man är mer vana vid skogsbränder, har man insett det och förordar återkommande, kontrollerade skogsbränder. Även i svenskt skogsbruk har man i något årtionde sysslat med detta, men då för den biologiska mångfaldens skull.
Så hur försvarar vi detta land med dess ängder och skogar gröna från okontrollerade skogsbränder? Tja, det kräver inte bara investeringar i helikoptrar, drägliga villkor för brandmän och ett statligt grepp över frågan som lättar bördan för mindre kommuner. Det kräver riktigt långsiktiga investeringar av ett helt annat slag i form av naturliga barriärer mot galopperande bränder: Anläggandet eller återställandet av våtmarker och plantering av lövskog i en skogsfauna som blivit till monokulturella virkesplantager med bara tall och gran.
När Vetenskapens värld i SVT i mars sände ett program där kanadensiska forskare rekommenderade den vägen, protesterade skogsindustrin: Lövskog lönar sig inte! Vi måste tänka på skogsägarna. De ville ha helikoptrar, inget annat. Vinsten var i fara, inte nationen.
För varje nyinköpt stridsvagn, jeep och stridsplan som köps in ökar militärens klimatavtryck
Istället ökar penningrullningen till försvarsmakten. Och jag hör ju aldrig någon reporter fråga hur mycket växthusgasutsläpp det svenska försvaret står för. I den senaste miljöredovisningen från försvaret uppges det att man släpper ut ungefär en kvarts miljon ton koldioxid om året (=utsläppen från en hyggligt stor stad).
För varje nyinköpt stridsvagn, jeep och stridsplan som köps in ökar militärens klimatavtryck. Hur stort det ekologiska fotavtrycket är från de jätteövningar som återupplivats från kalla krigets dagar, nu senast den Natoledda Trident juncture och en lika stor rysk övning, vet väl ingen.
Så mycket vet vi att militären har en fantastisk förmåga att undfly ansvar för den miljö- och klimatförstöring verksamheterna orsakar. Beräkningar har gjorts för krigsinsatsen i Irak under de första fyra åren: 141 miljoner ton koldioxid. De flesta bedömare är ense om att planetens största enskilda klimatbov är det amerikanska försvarsdepartementet. I Sverige kämpar invånare kring landets näst största sjö, Vättern, för att militärens flygövningar över denna dricksvattenstäkt måste upphöra.
Jag är patriot. Jag vill inte se människor, älgar och insekter fly från sina hem i mitt land som offer för det krig vi bedriver mot naturen.