”Jag är inte född här – vad händer med mig?”
SD:s framgångar väcker oro hos många barn som skolan får hantera
”Jag är inte född i Sverige, vad kommer hända med mig nu?”
”Jag vet inte om jag vill bo i Libanon för det är så varmt där.”
”Kommer vi tvingas åka tillbaka till våra föräldrars hemländer?”
Frågorna kommer från barn som är oroliga för vad som kommer hända nu när Sverigedemokraterna samlat över 20 procent av väljarna. De har tittat på nyheterna där företrädare för partiet berättat att de vill att människor från andra länder ska utvisas eller återvandra. Nu är barnen rädda att de kommer tvingas flytta till länder som inte är deras hem.
Det är lätt att avfärda med att barn har livlig fantasi, att deras oro är obefogad. Men de frågor som barnen ställer till sina lärare borde mana till eftertanke om den valrörelse vi nyss avslutat. Vi behöver rannsaka oss själva om hur vi uttrycker oss och vilka signaler det sänder till barnen.
Sverigedemokraternas politik får barn att känna sig oönskade i sitt egna land, det land där många av dem är födda. Sverige är dessa barns hem, det är här de har sina liv. Känslan av att inte höra till cementeras när de omtalas som “de andra”.
För några år sedan fick jag en fråga ”Linnea, alla pratar om att jag är en invandrare, men hur länge ska jag vandra? Jag är född här”. Det gör något med barn när de inte känner sig som en del av Sverige. Det gör ont när barn som är mellan sju och nio år på fullaste allvar frågar vad som ska hända med dem nu.
Det är inte bara de barn jag arbetar med som nu känner sig oönskade i Sverige. Läraren Sara Bruun berättade på Twitter om hur hon fått liknande frågor och hatet mot henne drog fram som en orkan efter bara några minuter. Hennes tweet har hittills fått 473 kommentarer, mestadels hat och antydningar om att det är lärare som skrämmer barnen. Men vi som arbetar i skolan skrämmer inte barnen – det är den verklighet vi vaknade upp till den 12 september som gör dem oroliga.
Det Kristersson och Busch gör med sina uttalanden är att recensera vilka elever som sitter i klassrummen
Ulf Kristersson har vid oräkneliga tillfällen under valrörelsen hävdat att 26 av de 28 sämsta skolorna i Sverige är kommunala. Även Ebba Busch har upprepat lögnerna om “de sämsta skolorna”. De skolor de syftar på ligger främst i utsatta områden, och det Kristersson och Busch gör med sina uttalanden är att recensera vilka elever som sitter i klassrummen.
Att klassa dessa skolor som ”sämst” är inte bara felaktigt utan även ohederligt, eftersom Kristersson och Busch inte tar hänsyn till elevernas bakgrund. De barn som växer upp och går i skolor i särskilt utsatta områden har en brant uppförsbacke i jämförelse med barn som växer upp i socioekonomiskt starka områden. Barn i området där jag arbetar har inte bara ett underskott på svenska språket, de kommer till förskoleklass utan att ha med sig de mest grundläggande förmågorna de behöver för att klara av skolvardagen på egen hand. Den faktor som mest påverkar barnens resultat i skolan är föräldrarnas utbildningsnivå, något som barnen inte kan påverka.
Från och med nu har barnen i utsatta områden inte bara en brantare backe att ta sig upp för, jämfört med barn i socioekonomiskt starka områden. Nu känner sig en del av dem dessutom oönskade i Sverige. Jag undrar om Moderaterna, Kristdemokraterna och Liberalerna är nöjda när deras politiska vägval får den konsekvensen.
När är det nog?
Linnea Lindquist är en politiskt oberoende skoldebattör.