Universiteten ska inte vara ideologiskt styrda
Den akademiska friheten måste vara större – och Malcom Kyeyune kunna bjudas in som mentor
Utan att veta det har debattören Malcom Kyeyune spelat huvudrollen i ett akademiskt drama om vad som får sägas vid svenska universitet.
Inom ramen för den humanistiska forskarmiljön Seed Box (Linköping universitet) undersöker jag hur klimatomställningen påverkar industriorter byggda runt fossilintensiva företag som Cementa, Preemraff och SSAB. Som en del i att förstå de som lever i industriorterna läser jag Kyeyunes marxistiska analyser. Han menar att klimatpolitiken är ett moralistiskt medelklassprojekt – omställningen till ett fossilfritt samhälle drabbar arbetande människor på landsbygden hårdast, och utan att egentligen rädda miljön.
Exempelvis läggs koldioxidintensiva industrier ned för att minska utsläppen. Det blir färre industrijobb i Sverige, men samma varor behövs och importeras därför i stället från andra länder. Stigande drivmedelsskatter drabbar arbetare beroende av bilen, men utsläppen minskar inte eftersom alternativa färdmedel fattas.
Samtidigt som arbetarnas jobb försvinner används skatteintäkterna för att finansiera nya jobb för de universitetsutbildade, såsom klimatstrateger eller miljökonsulter. Och klimatrörelsen – de som protesterar, som utför aktivistiska aktioner eller som ägnar sig åt klimatkonst – är talande nog medelklassens barn.
Vem som är mer kontroversiell – Kyeyune eller Malm – är inte frågan här. Det handlar om varför du bör umgås med de som tänker rätt, och undvika någon som tänker fel
Att jag inte håller med om allt i Kyeyunes analys är oviktigt. Det relevanta är att han till skillnad från många andra forskare i mitt fält har lyckats fånga känslan hos flera av dem jag intervjuat i Sveriges industriorter. Perspektivet avviker dessutom starkt från hur flertalet av mina kollegor beskriver klimatkrisen. Det här ska visa sig vara ett problem.
När Seed Box börjar rekrytera mentorer för att kommentera pågående forskning föreslår jag Kyeyune. Ledningen säger nej; den kvalifikation som han saknar är inte akademiska titlar utan en delad värdegrund – en värdegrund präglad av dekolonialt och intersektionellt rättviseperspektiv.
Vidare, av så kallad omtanke för känslorna hos andra medverkande (forskare, konstnärer och aktivister) ska man undvika någon som ifrågasätter dessa perspektiv. Ledningen förklarar även att Kyeyunes medverkan vore ”oklokt” för mig då jag ju saknar fast tjänst. Att associeras med ”högertänkare” kan skada karriären.
I stället uppmanas jag välja en annan mentorkandidat som inte är lika kontroversiell, nämligen Andreas Malm. Även Malm är marxist, fast han ifrågasätter relevansen i den höger som Kyeyune tillhör. Och medan Kyeyune kritiserar klimataktivism, tycker Malm att fler borde utföra terroristiska klimataktioner (sabotera infrastruktur, blockera motorvägar, spränga gasledningar).
Vem som är mer kontroversiell – Kyeyune eller Malm – är inte frågan här. Det handlar om varför du bör umgås med de som tänker rätt, och undvika någon som tänker fel. Medvetet eller inte blir akademin en verkstad för ideologiproduktion. För du kan samarbeta med någon som ägnar sig åt extrema metoder, som klimatterorrism, så länge ni står varandra ideologiskt nära. I sitt försök att vara lyhörd för samhällsorättvisor isolerar sig universitetet från samhället.
Det här är inte en isolerad händelse utan återkommer i andra forskningsfält och vid andra lärosäten, runtom i Norden. Förra året identifierade EU ideologisk styrning som ett hot mot akademisk frihet. Sverige gjorde därefter förtydligande tillägg i högskolelagen – att akademisk frihet ska främjas och värnas – som balans till principen om att högskolan ska främja rättvisa.
Danmark gick steget längre genom att anta en skrivelse om att bekämpa tilltagande akademisk aktivism. Danska folketinget menade att universiteten alltmer ägnar sig åt politik och rättvisefrågor än fri kunskapsproduktion. Tusentals forskare anklagade i sin tur folketinget för att underminera just denna akademiska frihet.
Det viktiga är inte dessa lagar eller politiska utspel utan insikten om att forskaren endast är fri under ansvar. Ansvaret är att själv ifrågasätta varför universitetets funktion som samtalsplats begränsas. Och när intern diskussion möts av ovilja behöver frågan lyftas till en allmän debatt.
Det är här avvisandet av Malcom Kyeyune som akademisk mentor blir illustrativ för tilltagande ideologiska tendenser inom universitetsvärlden över lag. Jag kan förstå att Seed Box känner oro – det är många organisationer som kritiseras för vilka talare de betalar eller bjuder in, och rädsla är smittsamt. Men min förväntan på akademin är större än på samhällets övriga instanser. Om inte vi eftersträvar kunskap utan ideologiskt färgade slutsatser, vem ska då göra det?