Satir för smarta fårskallar
Svenska Mads tidiga årgångar i ny samlingutgåva
Satirtidningen Svenska Mad började ges ut 1960, som en avläggare till legendariska Mad Magazine från USA. Serieförlaget Egmont har nu gett ut de fyra första numren i en samlingsvolym.
Att bläddra i gamla tidningar är alltid spännande. Man kastas in i en annan tidsepok, utan förklaringar eller fotnoter. Det är lika lärorikt att bläddra i Mad från 1960 som i Vecko-Journalen från 1919 eller Folket i Bild/Kulturfront från 1972.
Jag som var Mad-fantast i slutet av 1980-talet och början av 1990-talet kan konstatera att skämten varit ungefär desamma hela tiden. Samtliga Mads omslag pryddes av en fult flinande figur som hette Alfred E Neuman och vars enda replik var ”Vadå – jag dyster?”. Läsarna kallades konsekvent för ”fårskallar” och oavsett vad serierna handlade om så hade huvudpersonerna namn som Ezra Tobak eller Vajlet Åkerbock. Oavbrutet i över 30 år.
Skillnaden är mest att man 1960 skämtade om Elvis och Perry Mason medan man 30 år senare drev med Madonna och Dallas.
Kontinuiteten är på många sätt märklig. Svenska Mad levde på en fast och trogen läsekrets som ändå byttes ut helt ungefär var femte år eftersom ingen under 10 eller över 15 läste tidningen. En av poängerna var att det var ett slags internhumor med hög igenkänningsfaktor. Mad var mer än en tidning. Det var en gemenskap, ett community, en egen verklighet som det bara var att kliva in i. För att få delta i Mad-världen behövde man varken vara rik eller lyckad – alla kunde vara med. Ja, så länge man inte var tjej förstås. Mad var och förblev en grabbtidning.
Trots åldersinriktningen drev Mad sällan med barn- och ungdomskultur utan snarare med tv-serierna och filmerna som de vuxna tittade på. Det roliga med serieparodin på Dallas (som givetvis kallades ”Sallad”) var inte skämten eller karikatyrteckningarna i sig utan snarare påminnelsen om att alla våra föräldrar lydigt bänkade sig framför tv:n varje fredagskväll och tittade på en tråkig såpopera om några rika lantisar i Texas. Mad skruvade inte till verkligheten så mycket, bara ett kvarts varv kanske. Syftet var att visa upp normalgalenskapen och peka finger åt den.
Mad var främst en tidning för de smarta grabbarna, men knappast sådana som var duktiga i skolan utan snarare de självständigt tänkande killarna som satt och drömde sig bort på lektionerna och ritade i bänklocket hela dagarna. Vi som tyckte att lärarna och de vuxna i allmänhet var idioter. Och att det enda som hjälpte var att skratta åt dem.
Mad var en tidning som stod på ungdomarnas sida. Den involverade också läsarna på ett sätt som inga andra serietidningar och humorblaskor gjorde. En av de viktigaste delarna i tidningen var insändarsidan (”Forum för fårskallar”) där de unga läsarna – bland annat jag, fast givetvis under någon fånig pseudonym – skrev egna texter enligt givna Mad-mönster (några av de vanligaste ämnena var bananens krökningsvinkel eller hur illa tidningen luktade).
Svenska Mad lades ner 1993. Det är imponerande att tidningen ändå överlevde i 33 år. Den var relativt billig att köpa och den innehöll i princip inga annonser.
Det har gjorts flera upplivningsförsök, senast 2002, men tidningen har aldrig ansetts tillräckligt lönsam. En anledning kan vara att satirens förutsättningar har förändrats de senaste 20 åren. Det finns mer än två tv-kanaler och alla vuxna tittar inte på samma tv-program längre. Vad ska man driva med egentligen?
Den stora gruppgemenskap som Svenska Mad erbjöd sina läsare skulle man i dag förmodligen hitta mycket lättare på internet. Mad behövs alltså inte lika desperat mycket som den gjordes 1990.
Men den största anledningen till att Svenska Mad inte kommer ut längre är nog att inget medieföretag skulle komma på tanken att göra smart och tankeväckande humor för köpsvaga unga killar. Sådan humor finns förstås fortfarande men den görs inte i Sverige och den går definitivt inte att hitta på Pressbyrån.