Så ryssligt bra!
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Publicerad 2012-02-08
Ridån är fylld av vad som först ser ut som de berömda warholska burkarna med Campbells tomatsoppa. Men på de här burkarna står det på ryska och med kyrilliska bokstäver Ivanovs svampsoppa. Och det är just vad Katarina serverar sin svärfar, spetsat med råttgift.
Dmitrij Sjostakovitjs Lady Macbeth från Mzensk är en opera med starka ingredienser, och här förekommer på scenen också en rå våldtäkt, ett våldtäktsliknande samlag, ytterligare ett par otäcka mord plus rader av förödmjukelser och övergrepp. Ändå lockar Graham Vicks uppsättning till skratt. Och det med all rätt, för Sjostakovitj är en bländande satiriker, som gisslar ryska machobeteenden och usel samhällsmoral med överväldigande musikalisk fantasi och burlesk humor. Det har mästarregissören Vick fint öra för, och han fångar upp all denna tonfantasi i överraskande och ofta blixtsnabbt förbiilande sceniska infall. Ibland händer det nästan för mycket, man hinner knappt registrera allt. Katarinas erotiska drömmar virvlar förbi med brudar som ömt karesserar hushållsapparater, medan nakna karlar duschar njutningsfullt. På en grävskopa kan man läsa ett ömsint ”Sovjet – för kärleken” i neon. Och det är en tajming och rytm i föreställningen, som säkert skulle ha gjort tonsättaren lycklig.
Till det bidrar i högsta grad också dirigenten Thomas Sanderling med auktoritet från tonsättaren själv, som han väl kände efter sin uppväxt i Sovjetunionen som son till en berömd tyskjudisk dirigent i exil. Orkestern spelar med härlig vitalitet och tar ut svängarna både i det rått burleska och det smärtsamt lyriska.
I Paul Browns ofta fyndigt roliga scenografi utnyttjas till fullo Göteborgsoperans tekniska möjligheter, och Brown lyckas med konststycket att göra en brutalrealistisk sovjetisk miljö färgstark och omväxlande.
Sångarna får verkligen jobba även fysiskt, inte minst den mycket aktiva och individuellt agerande kören. I en uppsättning där det grällt burleska framhävs så starkt blir inte Katarina ett fullt så gripande offer som hon annars kan vara, men Gitta-Maria Sjöberg gör en stark insats i sin förtvivlade jakt efter kärlek i detta det mest kärlekslösa manssamhälle.
Pär Lindskogs kraftfullt klara tenor är fylld av manlig hänsynslöshet, medan Mats Almgrens avgrundsbas är som ett eko av den personifierade ondskan.
En omtumlande, rolig, fasansfull och på alla sätt lysande operaföreställning.
Lennart Bromander