Hit flyr pojkarna Sverige slänger ut
Per Leander och Aleksej Sachnin träffar ensamkommande svensk-afghanske Sükru i Paris
Efter att ha fått avslag på sina asylansökningar i Sverige, söker sig allt fler av de ensamkommande afghanska ungdomarna till Frankrike, i ett sista hopp om att få stanna i Europa.
En av dem är 17-årige Sükrü.
Aftonbladet kultur har tidigare uppmärksammat hans historia, men då kallade vi honom Nazrullah. Nu vill han att vi använder hans riktiga namn.
Sükrü kom till Sverige 2015. Han är från nordöstra Afghanistan, vilket är samma område där Sverige har sina soldater, som ju mer än ett par gånger har hamnat i strid och varav fem har stupat. Men enligt Migrationsverket är Afghanistan ett säkert land och därför har Sükrü ingen rätt att få stanna i Sverige. Dessutom menar Migrationsverket att han har anhöriga kvar i Afghanistan som kan ta hand om honom, trots att anledningen till att han bestämde sig för att fly i första taget var en familjefejd i vilken hans bror dödades. Han behövde också gömma sig från en dominant religiös morbror som rekryterar ungdomar till talibanerna.
Efter att ha fått sina två första avslag under sommaren 2017 låg den tidigare så livsglade Sükrü som förlamad i flera månader på sitt rum på HVB-boendet utanför Stockholm. Så plötsligt försvann han. Ingen av föreståndarna visste vad som hade hänt. Sen såg vi på Facebook att Sükrü hade dykt upp igen. Nu var han i Paris. I stället för att vänta på sitt tredje avslag och utvisning från Sverige, hade han på egen hand tagit sig med tåg, buss och till fots till Frankrike. Så som han en gång tog sig den mycket farligare vägen från Afghanistan till Sverige, envist och målmedvetet.
Sükrü är på gott humör när vi träffar honom i ett somrigt Paris. Han presenterar oss för några av sina afghanska kamrater som bor i tält vid kanalen i den norra stadsdelen Stalingrad, uppkallad efter det avgörande slaget mot nazismen under andra världskriget. Flera av ungdomarna pratar svenska. Några har bott här vid kanalen i flera månader, andra ett par veckor. Det kommer nya nästan varje dag och vi bevittnar hur ett nytt tält sätts upp medan vi är där. Det börjar bli ont om plats och den nyanlände får bo farligt nära kajkanten.
En något äldre kille som pratar svenska säger att det är bättre här än i Sverige, för här får de vara ifred från myndigheter och poliser. Men Sükrü tillhör dem som tycker att det trots allt var bättre i Sverige, för där fick man all hjälp man behövde från myndigheterna, inklusive boende, men viktigast av allt skolgång. Han berättar att hans handläggare på franska Migrationsverket förhåller sig rent fientlig till honom, skriker och skäller ut honom. De svenska myndigheterna var i alla fall alltid formellt vänliga och hjälpsamma. I alla fall fram tills avslagen och utvisningshoten kom. Dessutom klagar han på att Paris är så smutsigt jämfört med Stockholm. Men Sükrü har ändå haft tur och delar en förortslägenhet med några kompisar, så att han slipper bo på gatan.
Hjälpen till ungdomarna bekostas främst av gåvor från kollekter och församlingar i Sverige
Men det finns i alla fall en organisation som hjälper de unga afghanerna. Vi följer med Sükrü till Svenska kyrkan i Paris, som har blivit en viktig fristad för de svensk-afghanska flyktingarna. Prästen Tua Sällström berättar att det kommer runt 35 afghanska ungdomar om dagen till kyrkan. Här kan de få mat och fika, kan umgås i lugn och ro, har möjlighet att få duscha och tvätta sina kläder, och ladda sina mobiltelefoner. Det enda kravet för att få hjälp av kyrkan är att de pratar svenska, annars skulle det komma för många. Men vi träffar också en afghansk kille från Danmark som har hittat hit, så språkreglerna är inte jättestränga.
Hjälpen till ungdomarna bekostas främst av gåvor från kollekter och församlingar i Sverige. Dessutom har kyrkan en projektanställd som jobbar helt inriktad med att hjälpa ungdomarna. Men den tjänsten, som bekostas av Svenska kyrkan i Sverige, upphör i juni så då blir det svårare för kyrkans personal att räcka till. ”Nästan alla pengar som vi så generöst fått i gåvor är också snart slut så hösten känns lite orolig med tanke på att det är så många nya som kommer och att vi jobbat upp ett arbete som verkligen känns viktigt för att killarna ska ha en chans här”, säger Tua Sällström.
Många av dem har redan hunnit lära sig svenska, börjat studera och vill inget hellre än att bli produktiva medlemmar i samhället
Men tills vidare är Svenska kyrkan i Paris den trygga punkt som de svensk-afghanska ungdomarna behöver, när svenska staten inte längre bryr sig om dessa unga människor, som samhället först tog emot med öppna armar och därmed gav dem ett falskt hopp om ett framtida liv i Sverige. Några av de afghanska ungdomarna har till och med konverterat till protestantismen för att visa att de verkligen vill bli en del av det svenska samhället. Andra säger att de är ateister. De flyr ju från talibaner och islamska staten, men framställs ändå som militanta extremister av högerpopulisterna här hemma. Ja, på senare tid även av Stefan Löfven, som menar att varje flykting är en potentiell terrorist.
Sverige kan så klart inte ta emot alla världens flyktingar. Men att kasta ut dessa unga människor efter att först ha välkomnat dem och satsat enorma resurser på dem, är utöver att vara en inhuman handling också samhällsekonomiskt vansinnigt. Många av dem har redan hunnit lära sig svenska, börjat studera och vill inget hellre än att bli produktiva medlemmar i samhället. De lyckades ta sig från Afghanistan till Europa, genom världens farligaste områden, just eftersom de är så handlingskraftiga och inte ville ge upp sina drömmar om ett bättre liv, om utbildning och jobb.
Teoretiskt kan många svensk-afghanska ungdomar därför skickas tillbaka till Sverige
Men medan Sverige nu driver dessa ungdomar på flykt igen, finns det i Frankrike faktiskt en ganska stor chans för dem att få stanna. Till skillnad från i Sverige bedömer de franska myndigheterna nämligen att Afghanistan inte är ett säkert land att skicka tillbaka flyktingar till.
Hur det kommer att gå för den enskilde beror på vilken kategori det franska Migrationsverket placerar dem i. De som får benämningen ”normalfall” får möjlighet till uppehållstillstånd i Frankrike, medan de som kategoriseras som ”Dublinfall” skickas tillbaka till det EU-land de först anlände till, som därefter får besluta vad som ska hända med dem.
Teoretiskt kan många svensk-afghanska ungdomar därför skickas tillbaka till Sverige. Men det ryktas om att Sverige är svartlistat av de franska myndigheterna, just på grund av att vi utvisar flyktingar till Afghanistan, vilket Frankrike till skillnad från Sverige alltså inte bedömer som ett säkert land.
Kanske kan de svenska myndigheterna trots allt nu vara till hjälp. Det svenska Migrationsverket har ju slagit fast att Sükrü är från det ”säkra landet” Afghanistan
Sükrü, som bodde två år i Sverige och lärde sig utmärkt svenska, kämpar nu med att lära sig franska, vilket han säger är ett mycket svårare språk. Han hoppas att det inte ska vara förgäves. För nu har det trots allt uppstått ett oväntat problem för honom. Det franska Migrationsverket tror nämligen inte på att han är från Afghanistan. Sükrü talar för många språk, menar de, bland annat persiska, urdu, hindi, turkiska, turkmeniska och lite ryska. Han kan ju komma var som helst ifrån i världen.
Men om han kan bevisa för de franska myndigheterna att han är från Afghanistan, så har han stora chanser att få stanna i Frankrike. Kanske kan de svenska myndigheterna trots allt nu vara till hjälp. Det svenska Migrationsverket har ju slagit fast att Sükrü är från det ”säkra landet” Afghanistan. Så om de franska myndigheterna nu bara ville, kunde de titta på hans svenska papper och godta dem som bevis.
En gång i tiden, när han växte upp med indiska filmer på tv, drömde han om att bli Bollywood-stjärna
Vi sitter i den svala salen i Svenska kyrkan i Paris, som tills vidare är den enda trygga platsen på jorden för en ambitiös svensktalande afghansk pojke som lyckats fly från krig, fattigdom och religiöst förtryck, men som inget land vill ha att göra med. Sükrü verkar trots allt lugn och glad. Han tänker inte på sig själv som ett offer för stormakternas mångåriga krig i hans hemland.
Han ser sig inte heller som en bricka i ett politiskt spel i Sverige, där borgerliga krafter vill utnyttja hans utsatthet för att driva ner lönerna genom så kallade ”enkla jobb”, eller där ledande socialdemokrater inför trycket från en rasistisk mobb nu är villiga att överge den sista solidariteten som fanns kvar.
En gång i tiden, när han växte upp med indiska filmer på tv, drömde han om att bli Bollywood-stjärna. Nu hoppas han som bäst på att få möjlighet till en avslutad gymnasieexamen och sedan ett vanligt hederligt jobb i ett fredligt land. Kanske är det i slutändan också en omöjlig önskedröm, för honom som för miljoner andra unga människor på flykt, utan medborgarskap, utan ett riktigt hem.
Men ännu har Sükrü inte gett upp hoppet.