Hoppa till innehållAftonbladet

Dagens namn: Martin, Martina

Välvilja – utan rim och reson

Göran Sommardal om ett huvudlöst förslag

Kanske en a capella-dänga om bombplanen?

Ibland vet man inte om man ska skratta eller gråta. När två så uppenbart kunskapsrika, tänkande och välvilliga intellektuella som Elisabeth Kendall och Bernard Haykel lägger ut texten om den arabiska poesins betydelse även för jihadisterna väntar man sig inte ett sådant våldsamt politiskt magplask i slutändan (Axess Magasin och Kulturnytt 11 dec).

Det är inte bara i den arabiska traditionen som poesi har använts av envåldshärskare och krigare.

Mao Zedong var en framstående poet. Under den brutalistiska kulturrevolutionen tog han sig tid att utföra formfulländade dikter till sina efterföljares förtjusning. I Kina har det också funnits motdiktare, sofistikerade satiriker, som Wu Han och Deng Tuo, båda med tragisk ändalykt. Så visst kan poesin vara ett vapen för båda sidor.

Men att som Elisabeth Kendell, som jag förstår på allvar, föreslå stöd till inhemska poeters lovsånger till projekt finansierade av västerländska biståndspengar som ett verksamt motvapen till den islamistiska krigsdikten är en tanke som är dummare än den är vacker.

Vad skulle Västasiens arabiska motståndspoeter skriva om för västerländska projekt?

Ett nashidiskt äreminne över den brittisk-amerikanska invasionen av Irak? En elegi över Abu Ghraib-fängelset. Kanske en qasida över det av CIA sanktionerade störtandet av den folkvalde Mossadeq 1955 som straff för nationaliseringen av brittiska BP:s oljetillgångar?

Eller rentav en a cappela-dänga till åminnelse av de amerikanska klusterbomberna som det senaste halvåret har regnat från det saudiarabiska flygvapnet över Jemen? Där anser ju så stor del som 74 procent av befolkningen att poesin spelar en ”viktig” eller ”mycket viktig” roll i det dagliga livet, enligt Elisabeth Kendalls utmärkta undersökningar.

Kristallklar kolonialism. Verklighetsdöv välvilja.

Följ ämnen i artikeln