Litterära körverk
Inga-Lina Lindqvist: Aleksijevitj skapar en ökenstorm av enskilda röster
Profeten Jesaja myntade uttrycket ”en ropande röst i öknen”, som i dag används när vi vill beskriva en ensam person som ropar förgäves. Men går man till originalet så förstår man att rösten i öknen tillhör en budbärare, en som kommer med ett budskap.
Svetlana Aleksijevitj är årets Nobelpristagare i litteratur och i sin allra första intervju i en trång tidskriftslokal i Minsk citerar hon Bibeln. Hon gör det ofta vid sina offentliga framträdanden, men hon är inte en bokstavstrogen kristen. Snarare är det bibliska språket något som hon känner sig besläktad med, liksom tyngden i de eviga konflikterna mellan människans utsatthet och människans ondska.
Aleksijevitj är en utpräglad humanistisk författare som sätter människan i centrum av skapelsen och ger henne allt ansvar – samtidigt som hon sörjer vår bräcklighet inför krafter som är starkare än vi. Kriget är en sådan kraft. Om kriget handlar tre av Aleksijevitjs sammanlagt sex böcker.
Kriget har inget kvinnligt ansikte handlar om kvinnor som stred i Röda armén under andra världskriget. De sista vittnena – Solo för barnröst handlar om människor som växte upp under kriget. De uppmanas av författaren att ta fram sitt inre barn och berätta om hur det barnet upplevde världen.
Zinkpojkarna är en reportagebok från Sovjets krig i Afghanistan. I den är författaren närvarande på ett sätt som hon inte är i de andra böckerna. Hon är tillsammans med soldaterna i hettan och paniken, med hela sin kropp, fullt synlig för läsaren.
I sin fjärde bok, Förförda av döden, lämnar Aleksijevitj krigstemat på ett sätt, men ändå inte. Kriget utspelar sig den här gången inom människan och det är ett krig på liv och död. Boken består av monologer där anhöriga till människor som valt att begå självmord och de som försökt ta sitt liv och överlevt får tala.
I den boken sker en viktig förändring i Aleksijevitj stil (även om arbetsmetoden med djupintervjuer förblir densamma). Böckerna blir alltmer monologiska och författaren tar allt längre kliv bakåt, in i skuggan. Ändå behåller hon den för dramat karaktäristiska uppställningen med repliker och scenanvisningar inom parentes även i den senaste boken Tiden second hand, den om Sovjets sammanbrott och den sovjetiska människans traumatiska undergång. Aleksijevitj förblir aktiv i rollen som regissör, men kliver av scenen.
Det kan ibland skapa en känsla hos den läsande publiken att författaren gör ju inget särskilt, hon lyssnar och hon antecknar och sedan publicerar hon det. Är det verkligen värt ett Nobelpris?
Svenska Akademins pris går således inte bara till Svetlana Aleksijevitj utan även till en hel genre – reportaget. Att belöna en dokumentär författare är ett intressant och modigt val av Akademien.
Aleksijevitj är både en arvtagare till och en förnyare av genren. Hon har i intervjuer sagt att hon inspirerats av den belarusiska dokumentära traditionen och benämner Ales Adamovitj som sin läromästare. (Adamovitj skrev bland annat manus till krigsfilmen Gå och se och det är lätt att finna beröringspunkterna med Aleksijevitjs verk).
Aleksijevitj har förnyat genren genom att inympa det filmiska och det teatrala på reportagets stamträd. Hon använder sig av dialoger och monologer, av röster och av scenanvisningar och hon skapar i varje bok ett litterärt körverk. Den ropandes röst i öknen, som hade förklingat ohörd i sin ensamhet, den enskilda rösten infogar Aleksijevitj i körer vars samlade stämmor möter oss med kraften hos en ökenstorm.
Men vilket land är det egentligen som fått en Nobelpristagare? Svetlana Aleksijevitj bor i Belarus (Vitryssland är landets tämligen kontroversiella benämning med kolonial bismak. En författare i Belarus skulle inte använda den). Hon har en belarusisk far och en ukrainsk mor och hon är född i Ukraina. Hon skriver på ryska.
Aleksijevitj har genom åren visat en stark ambivalens mot sitt hemland och vid något enstaka tillfälle uttalat sig negativt om den belarusiska litteraturen och det belarusiska språket, vilket har orsakat ilska hos delar av landets intellektuella. Belarusiska språket för en hård tillvaro och går tuffa matcher mot den överlägset starkare ryskan. I ett sådant läge vill man inte att landets internationellt mest uppburna författare ska hacka på landets förtryckta språk.
Men på senare tid har tongångarna mildrats från båda sidor. Aleksijevitj har tagit tydlig ställning i Ukrainakrisen och hon är aktiv motståndare till Putins politik. Hon har i en intervju i Nasja Niva från juli i år sagt:
”Nu närmar man sig Nobelkommitténs beslut. De ryska nationalisterna vill inte att en människa från lilla Belarus ska få priset. De har förklarat för mig att Belarus och Ukraina inte är några riktiga stater och språken är inga riktiga språk”.
Man hör upprördheten i hennes reaktion – liksom den kaxiga självkänslan. Hon var medveten om att hon var en stark kandidat.
Ordföranden i det oberoende författarförbundet i Belarus, Barys Pjatrovitj, sträcker också ut en hand i dag i sin kommentar till att Aleksijevitj fått priset. Han säger: ”Hennes motståndare här i landet måste förlika sig. Svetlana Aleksandrovna har alltid varit och är medborgare i Belarus. Och vår litteratur har alltid existerat på både belarusiska och ryska. Vi är ett flerspråkigt land”.