Hem till byn
Jenny Aschenbrenner om mörker och skuld i syrénidyllen
En ung man återvänder till platsen som såg honom växa upp. Hans mor har dött. Det finns en släktgård som ska säljas. Det finns ett förflutet.
”Omgiven av spillror från något, från förr: samma sällskapsspel i sina skavda kartonger, träskålen med kulspetspennor, deckarromaner med knäckta ryggar, hemvävda ordstäv /.../ Om sakerna brukade Morsan säga: ’Dom hör till.’ Det är därför det inte har slängts någonting. Det som finns här har funnits här så långt tillbaka jag kan minnas.”
I Kristofer Ahlströms debutroman Bara någon att straffa är hembygden maktstockholmarnas Fårö, en plats som varje år invaderas av huvudstadsbor, som tar sig vilka friheter som helst.
Vi åker hem, alla svenskar som flyttat in till städerna. I sommaren återvänder vi i horder till stugorna i byarna varifrån de allra flesta av oss kommer. Urbaniseringen av Sverige kom sent och gick fort, mellan 1960 och 1970 flyttade en fjärdedel av befolkningen ifrån landsbygden. Att de behöll och förde vidare en dröm om den röda stugan, syrénbersån och ett enklare liv vid grusvägens slut är ingen hemlis, sådana som Ernst Kirchsteiger har byggt hela karriärer på den.
Och i den svenska samtidsprosan är sommarens vistelser i hembyn ett alldeles eget tema.
Men vad står somrarna i hembyn för?
Ja, hos Kristofer Ahlström handlar det om en hembygd som kräver revansch. Den där sommaren kokas de arroganta fastlänningarnas våldtäkt på hemön samman med huvudpersonens egen historia. Med Morsan, hennes oformliga kroppslighet och hur hon hamnade på utsidan av samhället. Hur han var allt hon hade och hur han drog därifrån. Förfäderna kallar på hämnd:
”... Jag skriver ner namnen och platserna. Farfadern från Dämba med sitt slånbärsvin. Signe och Sheriffen. /... / jag skriver ner allt det som jag vill bevara, allt det som måste räddas från nutiden och framtiden. Allt jag är skyldig. Det brusar vagt i huvudet. Listan blir lång.”
För honom är Mamma och hembygden så tätt sammanknutna att det är mamman som skändas, hon som ska revanscheras.
I Cecilia Davidssons Det man har och det man drömmer om återvänder en stukad, namnlös ”hon” till den mormor och morfar som hon vuxit upp hos sedan föräldrarna dött. Till en annan sorts kroppslighet: ”Hon har sett mormodern ihop med grisen, hört henne säga ’lilla gubben’ och klia honom bakom öronen, hon har sett henne leka med den. Alva leker aldrig, varken med barn eller hundar, men med det blivande fläsket leker både hon och Gunilla Ceder.”
Efter ett gräl med sin pojkvän flyr hon hem till byn där allt både är mer påträngande fysiskt och kärvare, kantigare. Lukterna är kraftfullare än orden. Det finns en svettig och fåordig granne att tröstknulla med och en barsk mormor att bli liten inför. Det handlar om att regrediera ner till flickåldern, känna barndomssomrarnas dammiga, klibbiga leda igen och därifrån hämta kraft och bli stor på riktigt.
Det är hembyn som den brukar se ut i litteraturen, en trösteplats och ett rum för självrannsakan. Dit vi åker för att förstå oss, landa och hämta styrka för att sedan återvända till staden igen, till det som räknas som det riktiga vuxenlivet.
I Christoffer Carlssons roman Den enögda kaninen blir hembyn i stället platsen där allt faller sönder. Han återvänder en sommar från studier i storstaden, är den enda från gamla kompisgänget som åkt därifrån och han låter sig motvilligt dras in i den gamla gemenskapen igen.
Vännerna har hittat ett övergivet hus med en speciell dragningskraft: ” jag får en märklig känsla av att det här huset är en levande organism som andas och kan blöda och behöver vätska, sömn, kärlek.”
Det är där allt börjar spåra ur på allvar i en spiral av brott, våld och liksom ofrivillig brutalitet – det är som att själva platsen leder dem fel. Och mot ödehuset i skogen ställs föräldrahemmet, oskuldsfullt med pojkrummet intakt, väntande på honom, men också det känns som oroande, skrämmande.
Det är en hemby som hotar att sluka en.
I alla tre romanerna finns något påträngande kroppsligt över hembyn, en dov och mystisk dimension, långt från syrénidyllen. Snarare ett ursprung som hotar sluka en, som man måste slå sig loss ifrån. Men med frigörelsen kommer skulden, att man blev den som svek, som lämnade.
Kanske är skulden nationell. En skuld mot den by vi vill glömma.
Jag reser genom Sverige denna sommar. Genom byarna i inlandet, de halvt nedlagda och de blomstrande. Byarna där klätterrosor och ett nytt café i gamla lanthandeln ger en glättig bild av glesbygdsliv, de där plywoodskivorna med näppe håller regnet ute ur ödehusen.
Glesbygdsfrågorna har suddats ut ur rikspolitiken, det gamla landsbygdspartiet Centern har lagt sin energi på att försöka förföra de kapitalstarka storstadsväljarna.
Ingen annan vill ta över frågan om hur det ska kunna vara möjligt att leva ett glesbygdsliv utanför de söndergullade idyllerna.
De nya urbana svenskarna vill kanske främst ha landsbygden som fantasi, torpet som dröm. Kanske helst i en annan by än den där släktens minnen finns kvar i varje vägskäl, där en övergiven lada bara betyder en pittoresk byggnad att
göra om till ateljé. Där inget förflutet klibbar fast utan vi kan vara de blanka, sprillans nya människor, som vi vill vara. Utan spår av jord under naglarna eller barndomsmörker inom oss.
Så när han går där på Fårövägarna med bensindunken i högsta hugg, Kristofer Ahlströms huvudperson, är det kanske ett helt samhälles glättiga glömska han attackerar.