Monteverdi som popopera
L'Orfeo i Karlstad med extra allt
Monteverdis L’Orfeo är utan tvivel det allra första riktiga mästerverket inom operakonsten. Men hur det lät vid premiären i Mantua 1607 vet vi inte mycket om. Säkra kan vi dock vara på att det inte lät som vid premiären i Karlstad i lördags 407 år senare.
I partituret finns bara melodi och baslinje angivna, allt där emellan visste musikerna själva hur de skulle fylla ut. Men inte vi, och dirigenten Hans Ek har skrotat alla rekonstruktionsförsök och i stället gjort ett arrangemang, som utgår från vår tids populärmusikaliska ljudvärld. Sångarna är förstärkta, elektroniken blåser upp ljudvolymen, trummor dunkar, ett par sångare kommer från popvärlden, ett par andra är musikalartister, och även ett par operasångare är med och sjunger på sitt sätt. Stilarna blandas och någon gång går man i orkesterdiket också på utflykt åt Gärdeby-hållet.
L’Orfeo brukar i dag oftast framföras enligt devisen ”less is more” men här gäller ”much is more”. Det går att acceptera, liksom att man sjunger på svenska, trots att man då missar originalets fantastiska ordmusik. Svårare att stå ut med är att sångarnas mikrofonförstärkning. Det skapar monotoni, alla låter lika starkt i alla lägen. Operasång bygger mycket på det dynamiska samspelet med orkestern, inte som i musikaler, där sången lever i en ljudvärld för sig. Salongen i Karlstad är också så liten att sångarna går fram alldeles utmärkt ändå.
Linus Fellboms scenografi och ljussättning bär uppsättningen. Ingen rekvisita finns på scenen, bara golvtiljor och stora draperier i flera skikt, som suggestivt färgas genom ljussättningen. Orfeus nedstigning till underjorden kommer jag sent att glömma. Han kastar sig ner genom ett hål i det scengolv, som samtidigt höjs upp mot taket, varefter han på en ljusstråle glider ner till ett mörkt, dystert och vattenbemängt dödsrike, där Pluto och Proserpina väntar. Också slutets ljusapoteos av Orfeus-gestalten är mäktig.
Regissören Kristofer Steen tydliggör med enkla medel dramats välkända gång. Jan Kyhle är en sympatisk Orfeus, medan två sångare från popvärlden, Moto Boy och Birgit Ridder, ger en lätt sällsam tonande gestalt åt styckets kommentator ”La Musica”.
