Kopian har också sitt värde
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Uppdaterad 2011-03-09 | Publicerad 2010-01-27
Fildelningsdebatten kan bara sluta på ett sätt. Inte för att det är okej att sno från andra. Snarare för att ingen människa egentligen kan äga, bevaka och skydda det hon skapat. Det är själva normaltillståndet! Att vi varit vana vid något annat är förmodligen en historisk parentes.
I min barndom spelade jag in musik på hederliga C60 kassettband, sköna blandband och annat. Men det intressanta i det här sammanhanget är ju att det faktiskt var olagligt att spela in låtar från radion eller lp-skivor. Men ingen brydde sig! Kopieringen var så pass kass att den inte alls hotade skivindustrin.
Det var inte samma sak att ha en låt på ett brusigt band (med Kaj Kindvall pratande i introt) som att ha den på skiva. Så folk fortsatte köpa plattor.
Fildelningen däremot hotar skivindustrin, och har redan fått ner den i brygga – den digitala kopieringstekniken är så mycket bättre. Skillnaden är inte juridisk – utan teknisk.
Och det var den även förra gången allt förändrades. För väldigt länge fanns det ingen copyright alls på musik, texter, konst eller formgivning. Vem som helst kunde kopiera vadsomhelst.
Men ny teknik skapade under 1800-talet en ny situation; industriellt välstånd och kommunikativa framsteg gjorde nationalstaterna så pass organiserade att man kunde bygga upp en juridisk kontroll. Som i sin tur gjorde det meningsfullt att försöka äga sina låtar, konstverk etc.
I sådär 150 år funkade det, men nu är det slut. Ny teknik igen – och vips är vi på sätt och vis tillbaka i det ursprungliga. Alltså i tillståndet före 1800-talet, där nästan inget går att skydda. Där var också konst och konsthantverk samma sak. Och skillnaden mellan den som gjorde original och kopia var mycket mindre, mellan Rembrandt och konstnärslärlingen.
Det finns en rättvisa i att inte blåsa upp originaliteten till de enorma höjder vi vant oss vid. Metallica ska kunna leva på sin musik och de ska tjäna mer än vad coverbandskillen gör. Men den som vill gråta över att de kanske inte längre kommer att tjäna flera hundra gånger mer – ja, varsågod.
Kopian har också sitt värde – inte minst på rätt plats vid rätt tidpunkt för partysugna människor.
Metallica har dessutom inte skapat sin musik själva.
De står, liksom alla andra i deras genre, i ett enormt beroendeförhållande till en lång musikalisk tradition av blues, rock, hårdrock och metall – utan den vore de inte ett smack.
De stora intäkterna i den traditionen har ingen rätt att roffa åt sig, precis som andra traditioner jämte språk och kultur aldrig kan vara annat än allmän egendom.