Han gick rakt in där det brändes
Anders Ehnmarks sätt att skriva präglade en hel generation
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Publicerad 2019-03-29
”Du, det stormar.”
Så inledde Anders Ehnmark ett telefonsamtal 1997. Det var när Maciej Zaremba skakade landet och välfärdsstaten med sitt delvis försåtliga utpekande av socialdemokratin som ansvarigt för en steriliseringspolitik som egentligen var en mycket bredare, och brunfärgad, trend över världen på 1930-talet.
Så var det ofta med Anders, han gick rakt in där det brändes. Han passerade inte ens hallen utan tog omedelbart plats i samtalets vardagsrum. Som mest förbluffade det mig när han läst någon bok jag skrivit. Hans kommentarer kom liksom inifrån min egen bok, och fast vi inte kände varandra närmare var det uppenbart att han inte bara vistats därinne utan också gjort det bekvämt för sig med den ovanliga kombinationen av rättfram nonchalans och extrem känslighet för nyanser.
Anders Ehnmarks sätt att skriva präglade oss i min generation. Vi ville alla åt hans stilistiska elegans, hans brännande lågmäldhet, och det var inte lätt, det hände att imitatörer gjorde sig löjliga. Den ehnmarkska tonen var det bara han som kunde få fram, och nu när jag tänker på den framstår den som en gåtfull dikt.
Han arbetade gärna med en sorts paradoxer – till exempel att ett socialt befrielseprojekt kunde hamna i konflikt med sitt eget mål: förverkligandet av frihet. Han gjorde det aldrig enkelt för sig, rycktes inte med av sin tankes flykt, utan lastade på med invändningar som nyanserade budskapet. Kanske kunde man säga att han hade en vinnande stil.
Med sina böcker om Machiavelli och Tocqueville lotsade han oss mot intellektuella upplevelser som förändrade oss, i synnerhet om vi inte höll med honom. Det där att vara överens kändes aldrig viktigt, inte i närheten av hur viktigt själva samtalet var.
Sin vänstergeneration trogen släppte han aldrig blicken från tredje världens fattiga massor. Han sa att media berättar hur Afrika dör, men aldrig hur det lever. Med en rad kunde han vända upp och ned på hela perspektivet och man kunde förundras över hur få ord han behövde för att få mycket sagt.
Som tänkare var Anders Ehnmark kontinentaleuropé och hans botten är Medelhavets. Hade han en utopi så var den byggd av samtal.
Han var förtjust i bilden av medborgare församlade på torget, beredda att ta skäl. Han var en stillsam rationalist som förde sig som en kvällstidningspoet som aldrig behövde höja rösten.
Det är fint att tänka att Anders Ehnmark gjorde oss mindre provinsiella.
Tomas Lappalainen