Vi måste tala klarspråk om politikers folkförakt
Alltför många är villiga att låta sig köpas efter avslutad politrukvärnplikt
Häromsommaren blev jag bjuden på cava av en minister. Jag förstår fortfarande inte varför, men det satte vissa spår i mig. Visst talas det med fog om politikerförakt, men när ska vi börja tala klarspråk om politikers folkförakt? Frågan är för viktig för att stjälas av högerextremister, som själva hatar folket för att det röstar ”fel”.
På ett i mitt tycke inte orimligt förslag om hur de SD-väljare som faktiskt inte är bindgalna rasister (utan mest besvikna på att inget parti vill representera dem) skulle kunna fångas tillbaka in i arbetarrörelsen fick jag en svart ministerblick, och de framvästa orden: ”Vi vill inte ha tillbaka dem.” Nähä, jaha, nästa fråga.
För svar på allt hade människan, slank och smidig som en luad ål. Framför allt elektrifieringen gillade hen. Hela klimatet löser sig! Alla kommer kunna köra jättemycket jättemiljövänlig bil!
Jag låtsades förstås som om det regnade manna från himlen, men jag har ofta grubblat på de där orden. Jag föreställer mig att hen efter avslutad ministerkarriär hamnar i styrelsen på något elbilsföretag. Eller kanske hos någon av de krafter som just nu skövlar Norrbotten med vindkraftverk som hade gjort mer nytta i södra Sverige, där elbristen finns?
Jag säger inte att alla politiker är korrupta. Men jag vågar påstå att alltför många är villiga att låta sig köpas, efter avslutad politrukvärnplikt. I mina mörkaste stunder tänker jag att politiker nuförtiden är misslyckade ”entreprenörer” som behöver en omväg via riksdagshuset och helst Rosenbad för att kunna ge sig in i näringslivet med ett hej- och tjena-värde som kompensation för bristande kompetens. Om ett land får de politiker de förtjänar så säger Jan Emanuel Johansson något illavarslande om nationens tillstånd.
Det är uppenbart att högern inte längre orkas låtsas annat än att vara ett särintresse för de bolag som har till verksamhetsbeskrivning att stjäla folkets skattepengar. Men även de börjar kvävas av den rövarkapitalism de så ivrigt påhejat. Kanske var de naiva?
Men man vet att något måste ha gått snett när en av våra mest stridbara borgerliga ledarskribenter för två år sen hörde av sig till min make och bönföll honom att granska friskolekorruptionen. Själv var han bakbunden, av lojaliteter och pengar. Inte konstigt att högern föredrar att kulturkriga på Twitter. Och landets alla Irene Svenoniusar? Tja, låt oss säga att den KRY-reform som marknaden genomfört inte känns helt frisk.
Men även vår så kallade vänster arbetar glatt för det kapitalistiska system de vrider sina händer över, och hävdar sig maktlösa att reglera.
Politik är att vilja, sade en gång en av rättvisepatos märkt man. Han blev skjuten. Har ni märkt hur det numer inte går att förbjuda någonting? Inte ens sparkcykel-Hades. Eller vinstplundring i välfärden. Så konstigt då att det fortfarande går att banna dans på krogen? Svartkompostering är också olagligt. För att inte tala om den ädla konsten hembränning. Folket går att reglera; inte storföretagen. Den nya politiken är att inget vilja.
Det är något allvarligt fel i det postliberala Sverige när till och med Svenskt Näringslivs gratistidning fPlus larmar om utbredd korruption i svensk politik. Det är en angelägenhet för dem av den enkla anledningen att det finns många småföretag som inte har möjlighet att köpa sig en expolitiker.
Värst är det på kommunnivå, där det råder vänskapsband, allmän idioti och bristande respekt för demokratin. Det kan vara svårt att vara en bra rörmokare i fel kommun, om kommunalrådets bastubästis råkar ha ett vanskött VVS-företag, för att ta ett fiktivt exempel.
Varför ska man bry sig? Vi ligger ju ändå fyra på Transparency index. Jamen just därför! Indexet mäter mest gemene mans uppfattning om korruptionen, i alla fall enligt Olle Lundin, professor i förvaltningsrätt vid Uppsala universitet. Så det är dags att vi tar av oss mysglasögonen och skärskådar både den svenska Sverigebilden och oss själva.
När visselblåste du själv senast? Och när lät du senast bli, av rädsla för konsekvenserna? Politikernas folkförakt behöver ett eget index, så att det kan regleras. Det murknar och mörknar i vår sköra demokrati.