Hoppa till innehållAftonbladet

Dagens namn: Emil, Emilia

Så gav hon rollerna Liv

Legendaren Liv Ullman gäst på Göteborgs filmfestival - öppnas i dag

Svenska skådespelerskor är som ett enda långt framgångskapitel. Även under sämre filmtider har det ofta funnits förmågor framför kameran, då som nu. Greta Garbo och Ingrid Bergman tillhör filmvärldens yttersta kanon. Noomi Rapace och Alicia Vikander är i dag stigande stjärnor på den internationella scenen. Prometheus-protagonisten Rapace gästar i dagarna Göteborgs filmfestival med The Drop och Vikander hyllades helt nyss för sin roll i Ex Machina, som också visas i Göteborg.

Precis som Garbo och Bergman, har Rapace och Vikander vunnit sin mesta stjärnstatus utomlands. På hemmaplan är deras film-cv mer begränsade. I stället gäller en annan festivalgäst som svensk films kanske viktigaste aktris. Att hon är från Norge, pensionerad i yrket och i Göteborg för en film i egen regi, spelar mindre roll.

Liv Ullmann har förstås sina främsta utmanare bland de nära samtida: Ingrid Thulin, Harriet Andersson och Bibi Andersson. Samtliga fyra slog igenom under 50- och 60-talen, men deras internationella avancemang kantades i hög grad av missräkningar. De saknade varken status, möjligheter eller ambitioner, men det var som om de redan var stöpta i Bergmans mall, att de nått ett färdigt uttryck, svårt att förädla eller omvandla.

Efter en kort scen- och filmkarriär i Norge hade Liv Ullmanns stora genombrott kommit med Persona 1966. Där spelar hon Elisabet, som är trött på teaterns och livets roller. Hon har bestämt sig för att tiga, sluta bära mask. För Ullmann själv var det tvärtom. Framför kameran kunde hon kasta maskerna och visa vad som fanns bakom, som hon skriver i Förändringen 1976. Men: ”Också när jag inbillar mig att jag visar en roll, så kan jag aldrig helt dölja vem jag är, vad jag är.”

För Ullmann var livet förställning; förändringen skedde genom filmen – närbilder som registrerade ett ansikte av tankar och erfarenheter. Så blev hon symbol för svensk film som kändes i hela kroppen, som varken ryggade för stora gester eller det mer finstilta. Från Persona vidare till Vargtimmen, Skammen, En passion, Jan Troells Utvandrarfilmer, Viskningar och rop och inte minst Scener ur ett äktenskap – där hon tog sin Marianne ur det patriarkala förtrycket utan att förlora vare sig koncepterna eller nyanserna.

Förutom Ullmanns talang och strävan fanns flera skäl till framgången: Bergmans kvinnoporträtt, den europeiska 60-talsfilmens friare uttryck (bort från ingrodd studio) och en tid när inga överordnade la sig i filmens innehåll. Ullmanns generation tillhörde de lyckligt lottade som kunde göra film utan konsulentmiljoner i produktionsstöd, utan krav på kritiska händelser eller sociala trauman som fond. Det fanns förvisso en tydlig miljö – ofta borgerlig, ofta kritiserad – men det var ändå omständigheternas oskrivna blad som gav utrymme för Ullmann och övriga att bruka hela paletten.

Tiderna förändras. Så även filmens uttryck och synen på skådespelare. I dag är det snudd på omöjligt att förena en teaterkarriär med en dräglig bana inom filmen. Samtidigt har den svenska kvalitetsfilmen under 2000-talet rört sig allt längre bort från en närbildsestetik. Roy Anderssons avståndstablåer har bildat skola och spelet har ”amatöriserats” – oftast med goda exempel och epigoner. När Ruben Östlund i Turist för ovanlighetens skull låter kameran krypa inpå de krisande karaktärerna är det menat som karikatyr. De är symboler för vår tids tomhet, rädda att tappa ansiktet, oförmögna att visa känslor.

Med det utgångsläget blir det på sätt och vis än mer logiskt att Rapace, Vikander och andra talanger lämnar Sverige för USA och England, där uttryck och marknad är mindre begränsade, inte minst det amerikanska tv-dramat. Ta till exempel Ruth Wilson, lysande i den annars ojämna serien The Affair – det är svårt att se henne utan att påminnas om Liv Ullmanns snille.

Därför är det också lite till förtret att regissören Ullmann i Miss Julie – hennes senaste film – inte helt lyckas hantera Jessica Chastain och Colin Farrell. Detta vackert ljussatta Strindbergsdrama framhärdar med en formalistisk torrhet som sällan rycker tag. Det ojämna spelet gäller inte minst den i övrigt värdiga arvtagaren Chastain, vilse i method acting och till synes omedveten om sitt eget jag. Särskilt illa passar det i ett drama av Liv Ullmann – skådespelaren som utan att hålla igen visste att stå med båda fötterna på marken.